belbo

Jag blev lite filosofisk och tänkte på kärlek. Det måste vara världens mest uttjatade diskussionsämne, sångtextämne, poesiämne, bloggämne och så vidare. "Vad är kärlek?" "Hur vet man när man älskar någon?". Bla bla. Det är inte dessa tonårsångestladdade frågor jag funderar över. Eller ja, lite. Jag vet vilka jag älskar. Jag har alltid vetat om jag älskar en person eller bara tycker om den eller är kär eller förälskad eller whatever. Jag kan inte beskriva det. Jag kan inte förklara det. Jag har inga checklistor som jag går igenom för att veta. Jag bara vet. Sen är det kanske inte så att mina kriterier för att älska eller vara kär är samma kriterier som någon annan har. Vilket i sig kan leda till problem såklart. Men men. Det jag inte blir klok på, hur mycket jag än försöker få mina stackars utbrända hjärnceller att jobba är, hur vet man när man älskar sig själv? Vilka kriterier bör uppfyllas då? Det är nämligen ingenting jag bara vet. Hur mår man när man älskar sig själv? Betyder det bara att man har en bra självkänsla, bra självförtroende, trivs med sig själv? Betyder det att man inte behöver någon annan? Nej, det kan det inte betyda för i så fall skulle en självälskande människa vara en ö. Betyder det att man tycker att man förtjänar allt? Förtjänar det bästa? Betyder det i så fall att man ställer orimliga krav på livet? Kan man älska sig själv utan att älska sin kropp? Kan man älska sig själv och fortfarande vara självdestruktiv? För är vi inte alla lite självdestruktiva ibland...Kan man älska andra utan att älska sig själv? Kan man älska sig själv och ändå älska andra?