jävla myggbett!
...tänkte bara säga det. Jävla mygg-jävla-skitbett.
Aaaarrgh!
gooa gubbar!
Är på Marstrand nu. Tänkte bara säga det. Så ni inte tror att jag har dött eller nåt. Havet är blått och salt och klipporna är grå och hårda, som vanligt. Jag och Loe degar och badar och kollar på "the real housewives of beverly hills". Livet är bra.
om dramat hos husläkaren
Idag var jag hos min husläkare igen och tog blodprover på beställning från min andra läkare på psyk. Tydligen var det en del att testa för hon skulle ha rätt mycket blod...
'
Jag var inte speciellt nervös även om jag inte gillar blodprover, eftersom det ändå hade gått rätt bra förra gången. Den här gången såg hon till och med på en gång att det var läge för den lilla nålen eftersom jag knappt har några blodådror över huvud taget i mina armar. Jag har jättedåliga blodprovsarmar och jag är mycket svårstucken. Sköterska får liksom sitta och leta, spänna åt heroinistremmen rejält, och sedan sticka djupt. Det gör ont. Sedan så måste hon liksom lirka lite för det slutar rinna blod rätt fort, jag delar liksom inte med mig så lätt. Detta resulterade idag i att jag efter första röret med blod plötsligt kände mig lite oväntat yr. Jag ignorerade detta men då yrseln tilltog och snart ackompanjerades av ett oönskat öronsus och slutligen synsvårigheter, så fann jag situationen allt mer krävande. Jag vilade huvudet i min fria hand, och när sköterskan frågade hur jag mådde fann jag att min talförmåga var kraftigt försämrad. Nån sekund senare trillar jag nästan av stolen och får sitta med huvudet mellan knäna. Jag hör inget, jag ser inget, jag svettas som en gris och allt snurrar. Jag kan inte prata och jag kan knappt dricka vatten. Det blir liksom inte bättre heller utan jag bara fortsätter sitta där och invänta döden. Jag transporteras skakig till ett rum med en brits där jag får ligga. Sköterskan fyller sista röret med blod när jag ligger där, och det gör ont som in i helvete när hon sticker mig på samma ställe som nyligen. Sedan passade sköterskan på att förmana mig lite och säga att det till nästa gång kan vara en bra idé att äta frukost innan...
'
På väg hem var jag så medtagen att jag fick gå in på Lidl och köpa äpplen och choklad för att inte drutta ihop nånstans på kvarngärdet. Nu sitter jag i soffan, är lite trött och har ont i huvudet, och ska nog lägga mig och sova en stund. Den goda nyheten är att min arm inte alls är lika misshandlad som förra gången.
'
Dessa onda varelser... ;)
kärlek
En svart katt i busken som stryker sig mot handen och rullar över på rygg. Att prata om jobbiga saker med den man älskar och landa i förståelse och trygghet. Att ha sina favoritmänniskor i köket, bjuda på te och scones på finaste porslinet. När det räcker med att utbyta en blick med sin bästa vän för att båda ska förstå exakt vad man tänker på. Att vandra bredvid den där personen i en ljum sommarnatt. Att prata i telefon i över en timma med sin tjejkompis. Att säga hejdå flera gånger. Att inte vilja säga hejdå. Att stå still och vila i en kram och borra in näsan i en tröja. Att vakna med en kissemiss på bröstkorgen. Att skratta åt samma saker tillsammans, och få hysteriska fnissanfall åt gamla minnen. Att kunna tro på någonting större, en förståelse och en kärlek.
'
Och allt medkännande, all önskan att göra någonting, att förändra och att visa stöd, som vi sett de senaste dagarna.
'
En kärlek av många
Norska sorger
är såklart våra sorger. För så är det. Det känns mer när det är geografiskt nära och när vi nästan talar samma språk. Att vi känner så betyder inte att vi tycker att norska liv är mer värda än, låt oss säga vietnamesiska. Det beror inte på att vi värderar liv annorlunda, eller att vi önskar att detta hade hänt i Vietnam i stället. Det bara är så, och jag tror att om vi inte hade känt mer för dem som är nära oss, så hade det varit något fel. Precis som att det är något fel om man inte blir mer ledsen när någon man känner väl dör än när någon som bara är bekant.
'
En annan sak som jag definitivt inte är ensam om att tänka på, är att om den här galningen i norge hade varit muslim, då hade läget varit helt annorlunda. En del av mig är nästan lite glad att det var en "vanlig" norrman, så att alla som utgick från att det var en islamist fick en rejäl jävla knäpp på näsan!
"vi måste göööra något"
De bombar, de skjuter och de hatar. Krig, explosioner och oskyldiga liv som skördas.
Vi måste stoppa detta nu! Tillsammans är vi starka!
Därför föreslår jag att vi alla byter vår profilbild på facebook till en norsk flagga, och går med i grupper som
"stoppa terrorismen", "vi som inte gillar våld" och "vi som gillar fred". Öööh...?
omg...
planer
Jag vill ändra om en massa här hemma. Men det känns så värdelöst när jag inte vet hur länge jag kommer att bo kvar. Om jag får jobb någon annan stans när jag är klar i januari då kommer jag ju att flytta. Änyho. En sak jag faktiskt kan göra är att göra en lakanrensning. Jag har så himla mycket sängkläder. De allra flesta sängkläder inhandlade jag och håkis tillsammans. Eller så fick vi dem, så jag har liksom dubbla av allting förutom nån enstaka som han tog med sig i den lilla bodelningen. Jag vill nog faktiskt inte ha dessa kvar. Jag vet att det bara ä rtyg och det är inte så att jag mår dåligt av dem eller nåt. Jag bara känner att jag kanske vill ha nya, egna lakan. Precis som att jag gjorde om lite här hemma när han på riktigt flyttade ut, målade om och så, så vill jag ha nya sängkläder och inte sova i våra gamla gemensamma. Thats it.
'
Jag skulle också vilja inhandla en del spetstyg. Dock vet jag inte vad jag skulle göra med nämnda spetstyg, men ni kanske har några idéer? Problemet här är att jag inte kan sy och jag har ingen symaskin heller för den delen. Så inget avancerat. Jag skulle också vilja ha en såntdär sängskydd ni vet som hänger ner från sängen. Ni vet så sängen ser lite prinsessig ut och man ser inte in under sängen för spetsen liksom hänger ner till golvet nästan. Hittar jag sånt?
ett uppgivet rop på hjälp
Fatema och hennes son har flytt till Sverige. De flydde från Bangladesh eftersom Fatema var politiskt aktiv. Hon blev tillfångatagen och utsatt för gruppvåldtäkt av polisen. Våldtäkt är den form av tortyr som ger svårast men. Fatema vill inte leva och försöker skada sig och ta livet av sig med jämna mellanrum. Under tiden hon är inlagd på psyk får hon bältas flera gånger eftersom hon försöker strypa sig själv med strumpor, lakan och annat. Hon är i en djup kris, har PTSD och stark ångest. Hon har helt bestämt sig för att hon ska dö. Sonen bor i en värdfamilj och är periovis apatisk. Han gråter mycket, är orolig gör sin mamma och har själv försökt skada sig och pratat om att han vill dö. Sonen är 9 år. I Bangladesh har de ingenting. De är utstött av resten av familjen och Fatemas pappa säger att han inte har någon dotter längre. Personalen på sjukhuset är själva uppgivna.
Fatema och hennes son får inte stanna i Sverige. Inte ens av humanitära skäl.
'
Se dokumentären om en sluten psykiatriavdelning, och Fatemas sorgliga historia.
Vi vet inte var de är nu.
'
roliga jobbscheman
Det står roliga saker på mitt jobbschema ibland.
Exempel:
"-Se till att han är hemma på min tandborstning" På vems tandborstning? Min? Din? Och vad ska han göra där?
"-Manlig dusch" Är det då man snickrar i badet eller?
'
hjärta
Bra saker:
Att jag snart jobbat klart för i år
Att jag har det fint hemma just nu
Att det är en fin sommar hittills, vädermässigt
Att jag har universums bästa vänner
Att Spock ännu inte kräkts i pappas skor...
Att jag ska till Marstrand
Att jag ska till Spanien
Att jag har A...världens för nuvarande bästa bokstav
om det som äter upp mig
Jamen så jaha! Så var man sjuk igen då, sitter här hemma i mjukisshorts och tisha och funderar på hur jag ska få i mig frukost alternativt lunch snart. Jag borde gå till min vårcentral idag. De ska tydligen ta lite blodprover och jag ser verkligen inte fram emot att bli stucken i armen igen och se ut som en heroinist... Jag vill göra saker idag, kanske träna eller nåt. Nej, min sjukdom är inte en sån sjukdom, det är inte en sån sjukdom som syns eller som egentligen förhindrar mig från att göra någonting. Men jobba går liksom inte. Kan berätta varför.
'
Jag jobbar med gamla människor som behöver hjälp med väldigt mycket och vardagen är oerhört oförutsägbar. När jag var frisk tyckte jag att det var lite spännande ändå, att inte veta vad som skulle hända när jag kom till jobbet. Nu tycker jag inte riktigt att det är så charmigt längre. Ångest föder ångest, liksom. Jaja, det var inte det jag skulle gå in på. Dessa gamla människor är väldigt olika. Jag har en teori om att när man blir gammal så förstärks ens personlighetsdrag väldigt mycket. Är man en lite vresig person så blir man elak, är man lite känslig så blir man gråtmild och så vidare. Detta betyder också att dessa människor är väldigt speciella. Några av dem är rent elaka, och för en person med depression som försöker klara tillvaron kan det vara lite svårt att deala med de dagar när man redan under natten har känt att ens mående just nu balanserar på en tunn tråd.
'
Men det är inte det största problemet heller, jag brukar kunna hantera häxorna. Det jag inte kan hantera, som jag kanske redan nämnt, är ensamheten och sorgen som en del av dem bär på. Den tomma blicken de lite förvirrade tanterna har. Längtan efter att få prata, få berätta om saker, få lätta sitt hjärta. När gubben med finbyxor och skjorta sitter ensam och äter färdigmat i köket, utan radio, utan tidning, och dricker pärondryck och tittar in i väggen. Jag vill stanna men jag hinner inte. Och vad skulle jag säga? Jag orkar egentligen inte lyssna heller, för det är alldeles för nära inpå. Så jag går, jag flyr, tar med mig soporna och låser dörren. Och det äter upp mig. Det äter upp mig.
'
Vi tar en blir på en katt. En snuttig, saknad katt.
dansa medan du kan
Samtalet idag med Hanna och Rebecca rörde sig bland annat om tiden som går. Rebecca fyllde 25 nyligen, och jag (finkänslig som vanligt) konstaterade att hon är halvägs till 50. Hon sa att om resten av tiden ska gå lika fort som det hittills har gjort, då är det snart. Och så är det ju. Tiden går ju enligt alla lite äldre personer med erfarenheter bara snabbare och snabbare ju äldre man blir. Åren mellan 20 och 23 har verkligen bara flugit förbi. Det känns som om det var alldeles nyligen, för någon månad sedan kanske, som jag läste första kursen på socionomprogrammet. Och när jag i julas insåg att det var min fjärde julkonsert med DK så fick jag faktiskt en känsla av svindel.
'
Att livet är kort är knappast en nyhet, och det är sådant vi brukar säga ibland. En av de floskelartade kommentarer vi slänger oss med, liksom vi säger "shit vad gamla vi har blivit" när vi pratar om när internet var nytt och det tog tio minuter att koppla upp sig via telefonen, efter några misslyckade försök. Vi som är 20-nånting, borde inte få säga så. Vi borde inte få säga att vi är för gamla, och vi borde inte få vara för trötta för att gå ut. Eller ja, det är klart vi får det, men vi borde inte få känna oss för gamla för det, vilket är lätt att man gör när man går ut på nationerna där medelåldern vissa kvällar ligger på 19...
'
Tiden när vi faktiskt är för gamla, utarbetade och desillusionerade kommer att komma, och den kommer att vara här förr än vi tror. Så vi borde verkligen dansa medan vi kan. Det är nu vi ska leva, nu när vi är tillräckligt gamla och smarta för att göra bra val och ta hand om oss själva, men vi samtidigt är tillräckligt unga för att kunna glömma, leka och dansa tills fötterna gör ont och hjärtat är fullt av ljus.
'
Dansa medan du kan!
makabra nöjen
Idag har jag och min vän A varit på museum Gustavianum. Jag hade på riktigt inte varit där innan, trots att jag bott i Uppsala i snart fem år. Inte heller har jag varit på slottet eller i Linnéträdgården och ja, jag vet att det är skamligt. I april var första gången jag såg Uppsala högar när jag gick en promenad. Gustavianum var i alla fall mycket trevlig underhållning en lite mulen tisdag.
'
Efter lite övervägande har jag insett att jag bär på en mycket makaber sida. Jag är fascinerad av vampyrer och har vid flertalet tillfällen drömt att jag är en och ja, gjort allt vampyrer gör. Idag var jag också den som tryckte näsan mot glaset för att se skeletten, de inre organen samt foster i konserveringsvätska.
Tänk att det är så fascinerande att titta på tvåhövdade kycklingfoster, skelett på obduktionsbord och människohjärtan. Varför är det makabert egenligen? När vi stod där och tittade på obduktionsbordet så kändes det nästan hedniskt. Men det är klart att man utför obduktionern nu också, och även om instrumenten är förfinade och det finns en helt annan hygien, så är det samma människokroppar och kvarstående faktum att andra människors händer är inuti en död människas kropp och gör saker där inne. Det är samma hjärta, lungor, tarmar och blod. Och varför är det egentligen makabert, eller varför upplever vi det på det sättet? Vad är det som gör att det är så freaky att titta på ett foster egentligen, det måste vara någonting religiöst, eller är det kanske en instinkt...Jag vet inte. Men oneklingen är det med skräckblandad förtjusning som jag betraktar naturens alla mirakel och nycker, bakom en säker glasvägg, då.
'
om det obekväma samtalet
Jag och Loe satt på Café Linné idag. Att vi infann oss där beror bland annat på deras räksallad!
I alla fall så satt det bakom oss en man, en tjej på typ 15 och en kille på typ 11. Mannen försökte föra ett samtal med tjejen, som försökte svara trevligt men det märktes att det inte riktigt klaffade. Han försökte uppmana henne till en massa saker, som att inte ta sömntabletter mot sina sömnstörningar för att det var enligt honom "bara doping". Han kom med en massa tips av typen "men tänk positivt" och andra självklarar töntigheter. Hon var tålmodig, 15 år, och rätt tyst. Killen sa inte ett ord utan tittade åt ett annat håll. Det var så tydligt att detta var någon typ av umgänge. Han var deras pappa och de träffades och fikade sporadiskt, kanske en gång i månaden. Han försökte ge goda råd, försökte berätta intressanta saker, men det föll platt. Det var så sorligt att bevittna, så oerhört påfrestande för oss stackare som behövde lyssna på skiten. De gick i alla fall, och vi pustade ut.
'
Annars har jag köpt superbilliga örhängen idag, duvor, jättefina. Har velat ha dem hur länge som helst, och nu var de nästan gratis så ibland lönar det sig att vänta till rean. Är väldigt tacksam över handelns dåliga säsong för shit vilka reor det är på stan nu. Har visseligen köpförbud för mig själv, men sedan länge eftertraktade örhängen för 25 kronor är ju nästan ingenting. Sedan gick vi till GH och förvånades ytterligare en gång över hur galet billigt det är på nationer.
'
Nu sitter jag här, jättetrött och ska strax krypa till kojs, men jag är uppfylld av knäppa människors knäppheter och fuck ups! Kan inte folk med fantastiska förutsättningar bara sluta fucka upp sitt eget liv?
'
lite bilder
Alltså man måste ju älska Kissies stavfel. "Womens tears are lika mens sperm, only one in a million is for the right casue". Casue? Haha. Eller när hon ger recept på glass med floursocker...
'
Nä, här är det mulet och regnigt ju, och då längtar man tillbaka lite till de fantastiska dagarn jag hade på Marstrand. Nu borde det väl förresten var seglartävlingar där. Då är det sjukt mycket folk, speciellt om det är fint väder. Ibland ser man knappt berget för alla männiksor. Nu drar vi lite bilder ist för jag har ingenting att säga.
'
Kulturellt!
Ikväll hörrni, så öppnar Galleri Diana, mitt emot V-dala, på sysslomansgatan. Stick dit nu! Eller nästa vecka då.
Jag ska dit nu strax och mingla med F (som ju jobbar där) och titta på tavlor och äta salta pinnar. På mig har jag en röd klänning som ni kan se på bilden.
Kortet är taget på Marstrand och i bakgrunden ser ni en ätande kisse.
Den här klänningen köpte jag på högststadiet! Är det inte fantastiskt?
För övrigt denna klänning som drog fram jordgubbsförsäljarens inre varg.
