belbo

Jag såg SDs valfilm idag. Två män sitter och räknar och man får se statsbudgeten öka. En gammal kvinna med rullator försöker ta sig fram till en nödbroms när hon nästan blir nermejad av typ 40 kvinnor i burka med barnvagn. Budskapet var pensionsbroms eller invandringsbroms...Såklart var det fruktansvärt och allt sånt. Men jag kan inte sluta skratta. Det ser så fruktansvärt roligt ut när 40 kvinnor i burka springer med barnvagnar mot den stackars tanten. Det är helt sjukt och töntigt och löjligt. Det påminner mig om scenen i Life of Brian när de förklädda kvinnorna go bananas vid steningen. Ja, det säger ju en hel del om "hjärnorna" i SD. Jag har fnittrat för mig själv hela vägen till kvarnen och tillbaka.

Nu sitter jag här och kastar långa lyckliga blickar på mina nya väggar. Jag har äntligen, efter tre år, gått från svagt mentalsjukhusgrönt till färgen light sunflower. Tydligen även känd som landstingsgult. Först tittade jag lite på den klassiska färgen stockholmsvitt. Även känd som nikotingult. Det fanns en annan "brutet vitt"-färg. Den hette Isabella. Den var svagt svagt gul. Vet ni varför man kallar den färgen för Isabella? Isabellagult! Jo, det ska jag berätta. Det var nämligen så att drottning Isabella av Spanien (Isabel egentligen, men namn förändras ju alltid på andra språk, som att drottning Elizabeth blev Isabel på spanska...) bestämde sig av någon anledning för att inte ta av sig sitt underlinne förrän Columbus kom tillbaka från sin rätt så långa resa över havet. Således förändrades färgen på hennes vita linne. Detta är vad jag har hört. Trevligt va? Att ge namn åt en sådan härlig färg!

Jag kom på att jag glömt berätta om en sak som hände i Wien. Okej nu lät det som att det är värsta grejen. Inga förväntningar nu va. Anywho. En dag när vi spatserade omkring och tittade på byggnaderna i stan och drack iste med enorma sugrör så ser vi tre unga män i bar överkropp sitta och fläka ut sig på en bänk. Mitt i stan. VI tittar lite smått skeptiskt på dem (Jag har alltid haft svårt för när folk klär av sig mitt på stan. Bar överkropp har man på stranden, inte i centrala Wien). Jag studerar en av ynglingarna och säger lite halvhögt "Men lilla vän ta på dig tröjan". När vi går förbi dem så hör vi att de pratar svenska. SÅKLART. Jag tror inte att de hörde vad jag sa. Men vad de däremot hörde var tre tjejer som skriker "SHIT, DE VAR SVENSKAR" och sedan fnittrar hysteriskt och småspringer där ifrån. Smidig räddning där alltså.

En av mina favoritbloggare, Frans (som bloggar på nöjesportalen.se), kom ut som gay. Jag som hade tänkt att vi skulle gifta oss. Jag tänkte att om några år när åldersskillnaden inte längre spelar någon roll så skulle vi passa så bra ihop. Aja. Mina chanser är nu sumpade haha. Anyways.

Hade sett fram emot att se Poirot. Men jag hade visst redan sett det avsnittet och jag kommer precis ihåg det så det är inte värt. Föck. Det blir Ally McBeal i stället. Eller Scrubs innan sängdags.

Sov ingenting i natt. Ingenting. Alls. Jag gick och la mig vid ett men av nån anledning somnade jag aldrig. Slumrade lite då och då men jag somnade aldrig helt. Hatar när det händer. Eller jo förresten jag somnade till slut. En halvtimma innan jag skulle gå upp. Den här helgen har vi haft rephelg och jag har suttit på domkyrkoplan och hoat Ellington hela dagen igår och idag. Idag på lunchen lyckades jag sova fem minuter på soffan. Jag hade väskan som huvudkudde och fick således ett dekorativt avtryck på kinden. När jag sedan stapplade ut ur rummet snubblade jag på den obefintliga tröskeln och en kär sopis kommenterade lite finkänslig att jag såg full ut. Det var jag inte jag lovar. Om inte den lilla fjortistjejen på Chagall spetsat min latte. Nu är jag däckad i sängen. Kollar på true blood med katten och ska pallra mig till ica senare. Nu är det bara en vecka kvar till kursstart! Yey! Människor!

Jag blev lite filosofisk och tänkte på kärlek. Det måste vara världens mest uttjatade diskussionsämne, sångtextämne, poesiämne, bloggämne och så vidare. "Vad är kärlek?" "Hur vet man när man älskar någon?". Bla bla. Det är inte dessa tonårsångestladdade frågor jag funderar över. Eller ja, lite. Jag vet vilka jag älskar. Jag har alltid vetat om jag älskar en person eller bara tycker om den eller är kär eller förälskad eller whatever. Jag kan inte beskriva det. Jag kan inte förklara det. Jag har inga checklistor som jag går igenom för att veta. Jag bara vet. Sen är det kanske inte så att mina kriterier för att älska eller vara kär är samma kriterier som någon annan har. Vilket i sig kan leda till problem såklart. Men men. Det jag inte blir klok på, hur mycket jag än försöker få mina stackars utbrända hjärnceller att jobba är, hur vet man när man älskar sig själv? Vilka kriterier bör uppfyllas då? Det är nämligen ingenting jag bara vet. Hur mår man när man älskar sig själv? Betyder det bara att man har en bra självkänsla, bra självförtroende, trivs med sig själv? Betyder det att man inte behöver någon annan? Nej, det kan det inte betyda för i så fall skulle en självälskande människa vara en ö. Betyder det att man tycker att man förtjänar allt? Förtjänar det bästa? Betyder det i så fall att man ställer orimliga krav på livet? Kan man älska sig själv utan att älska sin kropp? Kan man älska sig själv och fortfarande vara självdestruktiv? För är vi inte alla lite självdestruktiva ibland...Kan man älska andra utan att älska sig själv? Kan man älska sig själv och ändå älska andra?

När Loe sov hos mig i natt vaknade hon till någon gång vid två. Hon väcker mig genom att så omtänksamt informera mig om att en jättestor spindel kryper över golvet. Jag letade efter den men hittade den inte. Gav till slut upp och somnade efter en timma i köket eftersom jag fick värmepanik och inte pallade kura ihop mig bredvid henne i 1.20 sängen längre. Idag har jag upptäckt att spindeln är en rolig och fantasifull lekkamrat. Jag och spindeln leker kurragömma nu. Jag letar och han gömmer sig. Men jag ser inte alls fram emot att hitta honom. Min erfarenhet säger mig att han antingen kommer att göra segerdansen i min säng vid tresnåret i natt eller gömma sig bland mina kläder.

Kollar på ett program på 3:an. Tror det heter "Sex education". De pratar bland annat om sexualitet och homo och bisexualitet bland ungdomar. Nyss pratade de om att det finns trender i sexualiteten också. Det är enligt dem lite trendigt att vara bisexuell och en av fem engelska tjejer har kysst en annan tjej. Sedan frågar de sig huruvida det kan vara så att många ungdomar, tjejer framför allt, beskriver sig själva som bisexuella just för att det är lite trendigt och kändisar som Lindsay Lohan kommer ut som bi. De trodde att det nog kunde vara så. Att ungdomar "låtsas" vara bisexuella fast det egentligen inte är det. Jag tänker bara: "OCH?!" Spelar roland. Helt seriöst. Det spelar väl ingen som helst roll om folk är bisexuella eller inte. Måste man vara en "äkta" bisexuell för att komma undan med att kyssa person av samma kön? En ung bisexuell tjej berättar om att hon ofta får höra av både hetero och homovänner att hon "borde bestämma sig". Det är ingenting som förvånar mig. Jag har hört den själv till och med. Och jag har hört att det bara är faser som man går igenom. Vissa gör väl det och vissa gör det väl inte. Jag tycker att det är så sorgligt. Vadå bestämma sig? Varför? Varför måste jag bestämma mig? Vem förlorar på att jag inte bestämmer mig? Vem tar illa upp?

Trött dag. Ser inte fram emot veckan faktiskt. Inte alls.

Vilken otrolig jävla skitdag det här har varit. Jag pallar inte ens berätta vad som har hänt men dagen började med skit och fortsatte med mer skit. Nu är jag arg. Men Hanna var här och allt är lite bättre nu. Fredagen den 13:e. Sure thing. Jag är ensam. Ensam.

Vi har sett Wien. Staden är stor och mycket mycket vacker. Vi såg rådhus, parlament, kyrkor, nationalbibliotek och andra historiska byggnader. Vi såg MUMOK, ett modernt konstmuseum som bland annat hade en cool utställning med ljusinstallationer. De hade också en såndär konstig modern utställning. Eller ja, det var väl från 1950 och framåt. Bland annat visade de korta filmer på en TV som stod på golvet. En av filmerna var av en kvinna som blev nedsprutad med röd färg och en annan var av en man vars ansikte konstnären band ett rep runt och hällde röd färg och nånting som såg slemmigt ut över. Vi var på zoo och såg apor, lejon, pingviner och en massa andra spännande och mindre spännande djur. De mindre spännande djuren var änder, renar och rådjur. Änderna var nog inte utställningsdjur utan de hade flyttat in hos pelikanerna. Vi gick i en enorm slottspark och såg slottet Schönbrunn som var så stort att det inte fick plats i min kamera. Detta gällde för fler av Wiens enorma byggnader. Vi åt galen österrikisk mat och mindre galen asiatisk mat. Vi var på ett litet..typ...vingårdsställe med höbalar och drack vin från trakten och tittade ut över staden på kvällen. Vi åkte upp i Donautornet och tittade ut över hela Wien och det åskade och blixtrade. Vi var på en marknad och tittade på kryddor och folk. Vi var på Schwedenplatz. Vi skrattade åt roliga tyska ord och att det finns en tunnelbanestation som heter Tcherttegasse! Vi umgicks med vår vackra receptionist / modellvän och hennes snuttiga hund. Vi satt på balkongen och vi åkte en massa buss och tunnelbana.

Wien är stort. Allt är stort i Wien. Och varmt. Alex bor i ett asmysigt område.

Nu är jag incheckad (jaja sedan i onsdags, vad är grejen?), färdigpackad och katten är lämnad till sin extramamma. Det betyder att jag åker i morgon bitti. Det kommer att bli en mycket lååååång resa. Dagen innan jag ska resa någonstans spelar det ingen roll hur mycket jag har sett fram emot det. Jag känner bara "nej, jag vill vara hemma med katten". Men det vill jag ju inte egentligen. Är dock lite stressad. Är egentligen jättetrött redan nu men är ganska säker på att inte få så mycket sömn i natt. "Men man kan ju sova på planet" tänker ni nu. Men nej, se det kan man inte för man flyger nämligen Ryanair. På Ryanair kan man inte göra nånting. Man kan knappt sitta. Snart tar de betalt för luften jag lovar. Några gånger har jag lyckats somna på Ryanairflyg. Man kan ju som bekant inte luta stolarna tillbaka. Att sova rakryggad är inte det lättaste. Så man kan antingen hänga med huvudet som en ledsen blåklocka/däckad alkis, eller sova meditationsstyle. Det är dock mycket avancerat. Och inte speciellt charmigt. Problemet är att hakan alltid åker ner och så sitter man där och gapar. Sedan vaknar man till, skäms lite, stänger munnen och fem minuter senare sitter man där och gapar igen. Ovärdigheten i det.

I kväll har Hanna varit här och spanat in Morden i Midsomer (ovanligt trist avsnitt, efter 50 minuter var det bara en döing och vi satt och suckade "Amen döö'rå"). Det är fantastiskt vad nån timme med en bra tjej kan göra livet så mycket enklare! Hanna och jag är coolast i stan för övrigt. Av många skäl. Dels för att vi är så smarta och snygga, dels för att vi är kackerlackor. Vi överlever allt efter allt som hänt oss.

Hörrni. Idag har jag vaknat på fel sida. Det började i natt. Först drömmer jag en sorglig dröm som jag väljer att behålla för mig själv men den fick mig att bli ledsen. Sedan vaknar jag vid halv fyra och kan inte somna om. När jag ger upp och tänder lampan ser jag att jag fått besök i sängen. Av herr jättespindel som tagit sig in genom fönstret. Jag klubbar ihjäl herr jättespindel med en bunt papper och hans långa äckelben lossnar. Sedan när jag äntligen lyckats somna om drömmer jag att jag dör. Jag dör och jag ser ett svagt ljus som jag vet att jag borde gå till. Men jag kan inte. Jag försöker klättra upp mot ljuset men jag ramlar bara ner. Jag är på en stor äng och jag är ensam. Och död. Sedan vaknar jag och det regnar. Säkert på grund av herr jättespindel. Så jag får ta bussen ut till fyrislund och köpa kattmat. Framför mig står en kvinna som tar galet lång tid på sig med fakturor och en stor svart hund som slickar på min hand. Får springa för att hinna med bussen tillbaka. Oh, the joy!

Jaa. Här är det verkligen lugna vrån. Loe var här över dagen och höll mig sällis. Men nu har hon åkt och jag förvandlades till världens ensammaste människa. Sitter här och kurar i min Marstrandströja som egentligen är lite för varm och väntar på att tiden ska gå. Först en vecka, sedan två. Det känns som att sommaren har varit en enda lång väntan. Först väntade jag på att börja jobba. Sedan på att jobba klart. Sedan på att åka till Marstrand och efter det på att komma hem. Nu väntar jag på att åka till Wien. Och på att komma hem därifrån och på att det normala livet ska komma igång igen med plugg och föreläsningar och ett Uppsala som inte är folktomt. Just nu väntar jag på att det ska bli i morgon. Det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Och så väntar jag på att min tå ska läka så att jag kan gå normalt. Sommaren ja. Den har passerat hittills rätt fort. Och beroende lite på vad som händer nu kan det bli en sommar som jag minns med glädje och sorg blandat eller som jag inte vill minnas alls.