belbo

Jaa. Här är det verkligen lugna vrån. Loe var här över dagen och höll mig sällis. Men nu har hon åkt och jag förvandlades till världens ensammaste människa. Sitter här och kurar i min Marstrandströja som egentligen är lite för varm och väntar på att tiden ska gå. Först en vecka, sedan två. Det känns som att sommaren har varit en enda lång väntan. Först väntade jag på att börja jobba. Sedan på att jobba klart. Sedan på att åka till Marstrand och efter det på att komma hem. Nu väntar jag på att åka till Wien. Och på att komma hem därifrån och på att det normala livet ska komma igång igen med plugg och föreläsningar och ett Uppsala som inte är folktomt. Just nu väntar jag på att det ska bli i morgon. Det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Och så väntar jag på att min tå ska läka så att jag kan gå normalt. Sommaren ja. Den har passerat hittills rätt fort. Och beroende lite på vad som händer nu kan det bli en sommar som jag minns med glädje och sorg blandat eller som jag inte vill minnas alls.