Plastic Fantastic
Idag har jag, Rebecca och Hanna (som för övrigt har en ascool blogg på http://himmeluntpannkaka.blogspot.com/) solat och badat i Sunnersta. Det var sjukt mycket folk och jag har studerat killgäng med osmakligt uppumpade överkroppar och 17 åriga solbrända supersmala tjejer. Man kan må sämre för mindre. Jag har i alla fall överlevt min första bikinidag och förvånansvärt nog var det ingen som stannade till för att att sedan skrika "oh no, it's the kraken from the sea!". Varför det skulle vara en engelsman eller amerikanare som skriker vet jag inte men det kändes rimligast. Jag har idag insett att jag kommer att bli plastic fantastic när jag är typ, 50. Bara för att jag alltid propagerat för att åldras med värdighet. Haha, det var tills jag upptäckte spruckna blodkärl på benen idag. Kom igen, jag är 22 år! Laser var min första reaktion. Och sedan vet man ju hur det blir, lite här, lite där. Nip and tuck. Sedan blir man som Cher och slutar åldras utan blir yngre och yngre. Herre... För att ha råd med detta måste jag öppna en privat psykoterapiklinik när jag blir stor. Man blir inte plastic fantastic som biståndshandläggare.
¨
¨
Cougar town, sex and the city och chokladglass är för övrigt kanske universalmedicinen för de flesta åkommor av fysisk och psykisk art. Favoritcitat från Cougar town: "They say you can get four glasses of wine out of one bottle, but I never get more than one and a half"
blid lånad från jcarpediem.blogg.se
om när folk beter sig som småbarn
Jag betraktar mig själv som rätt "mogen" (även om begreppet är mycket subjektivt och vagt så det får duga tills vidare. Det känns till och med fjantigt att prata om mognad. Omoget liksom. Nåväl ironin till trots...). Jag tror att det är många som är benägna att hålla med mig. De senaste fyra åren har jag till exempel levt i ett seriöst och moget förhållande och the breakup hanterar vi båda två som vuxna människor. Jag skulle till och med säga som exemplariska vuxna människor. Man kan säga att jag blev vuxen när jag och han blev tillsammans och när jag flyttade till Uppsala. Således har jag varit vuxen i fyra och ett halvt år.
¨¨
Men en sak hade jag tydligen naiva tankar om. Jag trodde nämligen att andra i min ålder också var vuxna! Det har visat sig att jag hade fel. Jag förvånas över hur otroligt omogna folk är och deras sätt att hantera konflikter eller allmänt jobbiga situationer. Vissa kör på att slå blint omkring sig och skrika "Amen durå!" i en konflikt och andra, som jag nyligen fått erfara, väljer strutsmetoden. Huvudet i sanden och låtsas som om det regnar. Det gör mig arg. Det gör mig förvånad. Det gör mig förvirrad. Det gör mig ledsen och besviken. Tydligen finns det människor i min ålder, vuxna trodde jag. som väljer att bete sig som mycket små barn, eller i alla fall mycket osäkra tonåringar. Frustrationen i det!
om matta ögon
Jag studerar henne när hon tittar på TV. Om hon förstår vad som händer är jag inte säker på. Hon tittar liksom rakt igenom. Hon vet inte vem jag är. Hennes ögon är matta men inte sorgsna. De är snarare liksom grunda och enkla. Det är som om det inte finns någonting där bakom. Eller som att alla intryck liksom studsar tillbaka och den yttre och den inre världen för henne hålls separerade av en tunn genomskinlig men stenhård vägg. Jag tänker att en gång har de där ögonen varit levande. En gång har de kunnat lysa upp en människas värld såväl som skicka smattrande blixtar.
¨
Jag vet inte vad jag tänker om det egentligen.
om att vara mogen för sin längd
Dagen har gått fruktansvärt långsamt. Fick inställda besök på eftermiddagen och har således fått vara mycket kreativ i mina arbetsuppgifter för att få dem att ta så lång tid som möjligt. Nu har gummorna fantastiskt skinande diskbänkar, må jag säga.
¨
Ïgår pratade jag och Viktoria och Ida lite när vi stod och väntade vid tunnelbanan och Ida uttryckte sin förvåning över att jag bara var 159 cm lång.
"Men alltså, du beter ju dig som att du är längre. Eller alltså, du känns ju inte så kort du är ju liksom, du är ju mogen för din längd".
Tack Ida, det var nog den finaste komplimangen jag fått på mycket länge. Vi konstaterade sedan att vi var lika långa men att båda två trodde att den andra var kortare för att vi båda är vana vid att titta upp på folk som vi pratar med. När vi tittar rakt fram in i någons ansikte tror vi således att vi är längre än dem. Det är först när jag träffar människor som är lika långa som jag som jag inser hur kort jag är.
midsommar
Jaha. Nu sitter man här ensam i soffan. Katten rymde ut och jag lär inte återse honom än på ett tag så det blir till att sitta uppe och vänta. Dagen har i alla fall varit supertrevlig. Jag, Viktoria och Ida lyckades åstadkomma en helsvensk midsommarlunch med sill och grejer. Vi blundade och låtsades att vi var vid kusten, inte i Grimsta. Dock var det någonting så oerhört svenskt med just den situationen. Man sitter i ett litet kök i en förort till Stockholm och tittar ut på en gräsmatta och några gråvita hyreshus. Man har köpt en bukett blommor och garnerat färskpotatisen med dill. Det enda som fattades var regnet som smattrar mot rutan. Och för väl var väl det! I parken lyste kvällssolen och måsarna cirkulerade och spanade efter matrester.
¨
Pratade med det stora exet. Han sa att han hade en påse kläder till mig. Jag kan verkligen inte komma på vad som skulle vara i den påsen. Säger det något om min begynnande demens, eller om min garderob?
¨
Nu ska vi vara positiva och tänka på vilken mysig dag vi har haft tillsammans. Inte känna oss ensamma. Kom igen!
Godnatt alla gubbar och tanter
klädproblem
Nu bär det av till hufvudstaden för att träffa min käraste vän sedan 20 år tillbaka, Viktoria. Dagen har börjat med ensamhetsångest så det ska bli mycket välgörande. När tror vi att det börjar regna idag då? I kväll eller i eftermiddag? Har stått och tittat i min garderob alldeles för länge idag. Igår pratade vi om klädinköp man ångrar. Vi kom fram till två specifika kategorier. Ståbyxor och sittskor. Ståbyxorna är alltså byxor som är helt lagom storlek och snygga och bekväma -så länge man står upp. När man sätter sig ner får man antingen blåmärken på höfterna eller andningssvårigheter. Dessa kläder är till för att stå i, lite coolt lutad mot en vägg kanske. Eller eventuellt att ligga raklång i. Sittskorna är, ja, det fattar ni nog själva vad sittskor är. Snygga skor gjorda för att sitta på en fin restaurang eller en hög barstol i. Idag måste jag ha både sitt och ståkläder. Problemet i det.
och katten jamar vid dörren
Hemkommen och nedstoppad i sängen. Hemma hos födelsedagsbarnet bjöds det på chokladtårta och jag känner mig chokladfylld. Och vad pratar tre flickor som jobbar inom äldrevården om? Bajs, såklart.
¨
¨
Själv har jag börjat obsessa över saker. Detta är inte bra. Jag måste tagga ner. Dagens stora, djupgående, existensiella fråga är huruvida mitt hår ska förbli samma färg, bli mörkare, eller ljusare?
¨
¨
Alltså seriöst! Kattjäveln goes bananas vid ytterdörren. Han ska tydligen ut, har han bestämt sig för. Kattstackarn. Jag vill kramas. Han vill sitta i rabatten. Vi har en intressekonflikt i the Boman Mansion. Godnatt.
Hätila ragulpr på fådskliaben
Min eminenta vän Rebecca fyller år idag. 24 fantastiska. Så ja, okej då, hon kanske förtjänade glassen och chokladen på jobbet. Men jag tycker fortfarande inte att jag förtjänade bajs.
Nu ska jag skutta iväg till henne. Grattis Rebecca!
easy access
Idag i en hiss på jobbet upptäckte jag att mina sexiga blå byxor med resår hade ett hål i baken. Mycket charmigt. Kanske var det därför gubben inte ville gå ut och gå med mig idag.
¨
¨
Dagen har för övrigt gått i bajsets tecken. Så kan det gå. När inte blöjan är på. Rebecca blev bjuden på glass och choklad av söt dam. Jag torkade bajs. Som min vän Loe formulerat sig efter en natt på äldrepsyk. "Crazy poop everywhere!" Sånt är livet. Vissa äter glass i solen, andra torkar bajs från stolen.
om rädslan
Idag samtalade jag med en äldre dam (såklart) om midsommar. Hon skulle vara hemma och inte få några besök. Hon sa att hon inte ens hade någon sill men att det inte är så noga med sånt när man ändå är ensam. Jag försökte muntra upp henne lite och bagatellisera midsommar med att "det är ju en dag som alla andra". Det är ju visserligen sant. Jag bryr mig inte heller så mycket om midsommar. Min familj har aldrig firat det så mycket. Men ändå. Jag behöver väl knappast förklara. Men tänk er, sitta i läsfåtöljen och läsa tidningar hela dagarna och bara få besök av nån blåklädd liten jänta som drar några varv med dammsugaren och värmer soppa på burk åt en.
¨
Efter the breakup har rädslan för den ensamma framtiden inträtt. Jag inser ju själv hur löjlig jag är när jag ser mig själv som Bridget Jones om några år och som en ensammare och lite mer sorglig Miss Marple om ytterligare några, men ändå. De flesta vårdtagare på hemtjänsten är änkor. De har haft man och kanske en stor familj, och fotografierna står uppradade på byrån. Men nu sitter de där och tittar på tv eller på köksklockan. Några har hund. Några har alldeles för många katter. Gissa vilken kat(t)egori jag kommer att tillhöra.
dagens
följande samtal har idag utspelat sig på jobbet mellan mig och äldre dam
jag: -var de här från hörselcentrum idag?
dam: -va?
jag: -var de här från HÖRSELCENTRUM IDAG?
dam: -VA?
jag: - VAR DE HÄR FRÅN HÖR-CEL-CEN-TRUM IDAG?
dam: - ska du slänga burken?
byxor
Alltså det här med ravebyxor. Ni vet, de där stora svarta pösiga med nåt käckt neonfärgat sträck på sidan, det är känns liksom inte riktigt helt okej. Nånting i mig, djupt inne i mig, berörs mycket illa av dessa groteska skapelser. Jag trodde de var utdöda. Men jag bedrog mig. Idag har jag skådat ett par ravebyxor på en livs levande människa alldeles nära mig. Människan var söt, men byxorna. Herregud, byxorna! Avsmaken i det.
Godnatt. När man slavar på hemtjänsten går man ock lägger sig 21.30
Trött Belbo
Fotvärk
Jag skulle kunnat lägga upp en bild på mina fossingar men av respekt för er och ert psykiska välbefinnande låter jag bli. Jag känner mig som en elefant. Eller som en stackars gammal dam som glömt stödstrumporna inför en lång flygtur. Aj.
Jag lyckades i alla fall ta mig hem till slut. Slutade två idag och hissnade vid tanken på att man andra dagar fakiskt jobbar ända till fyra! Oh my galosch. Jag har inget spännande att bjuda på idag från jobbet. Men i bland är det ganska najs att få betalt för att valla gubbar och gummor på soliga promenader i stadsparken. Kanske har ni sett mig? Nästa gång ni ser ett litet blåbär långsamt vandra och skrika högt i örat på nån liten gumma, vinka!
Dock är det inte lika trevligt när alla gummor och gubbar vill duscha samtidigt. Eller ja, inte samtidigt som i tillsammans som tur är, utan på samma tid. Hade de velat duscha tillsammans hade det varit enklare. Kanske jag ska föreslå det? Gemensam duschning 8.30. Tidseffektivt.
Nej, det är soligt, men jag och mina fötter ska befinna oss i horisontalläge ett tag.
Återkommer senare.
FÖRRESTEN är det nån som är expert på blogg.se? Hur fasiken gör man så att man får mellanslag mellan raderna. Nu gör den lite som den vill. Som ni kan se.
Om bloggen och om mig
Bloggen kommer att handla om mig och om mina tankar och förehavanden. Mycket intressant för mig, kanske mindre intressant för er, vilka ni nu är. Dock, efter att mitt liv tog en oväntad och stor vändning har jag känt ett behov av att ha ett utrymme som är mitt eget, där jag får tala till punkt, där jag får ge min historia och där jag får skriva om precis det jag vill. Kanske blir det till och med underhållande! Häng med på resan så får vi se!
När det första inlägget skrivs här har det gått en vecka sedan jag och den unge mannen vi i fortsättningen kan kalla det stora exet tills vidare (tills jag vet om han tycker att de är okej att hans namn figurerar här), sa tack och hej och skildes åt i tårar. Hans grejer är nu borta och jag och katten bygger vårat eget liv. Om livet som går vidare, och om hur det går till är den röda tråden här som jag nu ska försöka skildra på ett sådant sätt att det blir underhållande för er, givande kanske till och med, och lagom utelämnande. Kanske har ni gått igenom samma sak? Det spelar ingen roll för jag ämnar inte pladdra livet ur er om avslutade förhållanden,, utan även om fantastiska saker som hemtjänst, feminism, sociologi, vänskap och roligheter och tråkigheter och damtussar och mens och kläder och choklad och monty python och mamma och konflikter och musik och och och....Hasse och Tage och andra bloggar och så vidare for ever and ever Amen.
Slutligen, ni som vet vem jag är (vilket är alla eftersom jag knappast räknar med någon större fanclub än vänner och bekanta som av ren pliktskyldighet och samvetskval då och då kommer att kasta ett getöga här), hej och välkomna. Jag hoppas att ingen kommer att känna sig utelämnad. I så fall...do tell me!
Nu börjar det...
Okej
Nu ska vi se. Testing testing och så vidare...
Jag hoppas att vi ska trivas tillsammans!
