om att vara mogen för sin längd
Dagen har gått fruktansvärt långsamt. Fick inställda besök på eftermiddagen och har således fått vara mycket kreativ i mina arbetsuppgifter för att få dem att ta så lång tid som möjligt. Nu har gummorna fantastiskt skinande diskbänkar, må jag säga.
¨
Ïgår pratade jag och Viktoria och Ida lite när vi stod och väntade vid tunnelbanan och Ida uttryckte sin förvåning över att jag bara var 159 cm lång.
"Men alltså, du beter ju dig som att du är längre. Eller alltså, du känns ju inte så kort du är ju liksom, du är ju mogen för din längd".
Tack Ida, det var nog den finaste komplimangen jag fått på mycket länge. Vi konstaterade sedan att vi var lika långa men att båda två trodde att den andra var kortare för att vi båda är vana vid att titta upp på folk som vi pratar med. När vi tittar rakt fram in i någons ansikte tror vi således att vi är längre än dem. Det är först när jag träffar människor som är lika långa som jag som jag inser hur kort jag är.
Kommentarer
Trackback
