belbo

'

Hur som haver, så är det ett himla tjat om den farliga övervikten i Sverige. Visste ni att bland tjejer så är det tre gånger vanligare med anorexi och bulimi än med övervikt?

'

Jaja nu är jag säkert onyanserad och så. Det är ju synd om de fattiga och de rika är elaka...blablabla

Jag delar upp arrangerade äktenskap i två kategorier. Frivilliga och ofrivilliga. Ofrivilligt arrangerade äktenskap ä tvångsäktenskap. I tvångsäktenskap tvingas en kille och en tjej att gifta sig trots att de inte vill. Det händer inte alltför sällan att unga flickor gifts bort med äldre män, utan att ha någon egen talan. Detta är förståss fruktansvärt och jag känner att det inte ens är nödvändigt för mig att förklara var jag står i det eller varför.

'

Men låt oss övergå till det jag bara kallar arrangerade äktenskap, utan tvång. Ja det händer. I Indien till exempel är det  förekommande hos "vanligt folk" dvs medelklass. Och jag måste säga att jag tycker att det verkar rätt klokt, och bekvämt. Nu har jag en pojkvän som jag älskar, så jag har liksom klarat av det där med at träffa nån själv. Men det är inte lika lätt för alla. En del får söka länge, och hamnar i dåliga förhållanden. Det behöver ju inte betyda att det är något fel på dem, vissa har otur helt enkelt.

'

När jag ser tillbaka på killar jag har träffat, och vänner jag har haft, så kan jag nu såhär med facit i hand säga att mina föräldrar ALLTID ha haft rätt. Vänner de haft svårt för, har svikit mig. Killar de varit skeptiska till, har visat sig vara antingen mentalt instabila eller skitstövlar. Och killar de gillat har varit bra för mig, även om det kanske inte funkat i längden. Föräldrar har så mycket bättre koll på läget än man själv har när man är förälskad.

'

Jag säger inte att man ska arrangera alla äktenskap, och det är som nämnt inte fråga om tvång. Men vad skönt det skulle vara om de vore ett reellt alternativ. Att ens föräldrar träffar föräldrarna till någon trevlig kille eller tjej och lär känna dem och får en uppfattning om familjen och om honom/henne. Sen får man själv träffa sin tilltänkte, och lära kännar varandra på egen hand och tillsammans med familjerna. Sen bestämmer man sig. Ingen tvingas till någonting. Visst kan det alltid dyka upp överraskningar och visst kan det fortfarande bli problem och svartsjuka, som det är i alla förhållanden, men förutsatt att det man vill ha är ett stabilt äktenskap, så är ju chanserna högre, tror jag.

'

När man googlar "äktenskap" kommer de mest lustiga bilder upp...

'

'

Det ligger såklart någonting i det. Speciellt vi tjejer försöker vinna varandras gunst genom att berätta om hur dåliga vi är. Och om vi är bra på någinting och säger det, så måste bör vi helst i nästa stund tillägga att vi antingen hade tur, eller att vi inte är lika bra på en massa andra saker. Men är det verkligen så himla hemskt viktigt att utföra denna strid som de gör? Jag tycker inte att jantelagen bara är negtiv. Jag tycker dessutom inte att jantelagen är speciellt utbredd eller speciellt kontrollerande. Jag kan ju såklart inte tala för alla och jag kan tänka mig att det är skillnad på att bo i en stor stad eller i en lite by där alla av tradition är lantarbetare eller jobbar i gruvan. Men jag har aldrig känt mig begränsad av jantelagen. Jag är stolt över den svenska ödmjukheten, för jag tror inte alls att den baseras på varesig narcissism eller dålig självkänsla. Jag tror inte att vi som personer är mer ödmjuka än några andra, men det ligger i vår kultur och artigheten och ödmjukheten är för de flesta självklart. Jag tycker även att det är ganska skönt att ha ganska tydliga sociala regler, och att det man säger är det man menar.

'

Gör dessa bloggerskor så mycket bra egentligen? Till viss del kanske. Men vi kan även se att de "elaka" bloggerskorna nu har förändrats och blivit "snälla". Skrikiga hollywoodbrudar och självhävdande unga karriärister kanske faktiskt inte är ett vinnande koncept. Har de krigat i onödan? Kanske kommer man längre i Sverige med vanlig "hederlig" ödmjukhet?

Jag kan förresten med ganska enkla medel framstå som en helt perfekt människa om jag vill. Jag behöver bara skriva om alla små bra saker jag gör i vardagen, och räkna upp precis allt jag gör på en dag för att jag ska framstå som värsta supermänniskan. Som Blondinbella, ungefär.

'

Allt detta kom jag att tänka på när jag hamnade på Isabel Adrians blogg. Så ni vet.

'

Dags att färga utväxten kanske?

'

HAHAHAHAHA

'

Jag har haft världens konstigaste dag förresten. Började med att jag drömde sjukaste drömmarna inatt (drömde bland annat att jag råkade ha ihjäl en stackars kvinna! vad säger man om sånt? har iofs drömt mardrömmar i flera veckor), slog katten i ansiktet flera gånger under natten för att sedan gå vidare med en dag då jag konstant tappar, spiller, välter och kladdar överallt. Inget balanssinne, ingen koordination. Var så otroligt nära att somna på föreläsningen så att jag bara kunde koncentrera mig på att hålla ögonen öppna. Var så fruktansvärt paniktrött att jag på riktigt var rädd för att plötsligt säcka ihop. Hanna räddade mig i pausen och gav mig kaffe och choklad. Jag spillde ut hela min kaffekopp det första jag gjorde över disken i matikum. Troligen såg jag mycket trött, ledsen och uppgiven ut för jag fick en ny kaffepollett av hon i kassan. Som tur är har jag världens bästa pojkvän som väntade på mig i skolan och sedan diskade åt mig när vi kom hem.

Nu är det Belbo som går till sängs.

Natti

1) Skulle någon vilja flyga med ett bolag som heter Helvetic Airways? Vart flyger de egentligen?

3) Man kan heta Sheman i Amerika, Sheman...

4) Aftonbladet har slagit rekord i finurliga rubriker..."triangeldrama fick fängslande slut" om män som fänglats efter att ha vägrat sätta på varningstrianglar på sina vagnar.

5) Är inte orden stekare och brats jävligt ute att använda? Är det inte ute att ens prata om dem och bry sig? Seriöst, vem fan bryr sig? Liksom, ja vi har fattat, det finns bortskämda ungar. Orka bry sig!

6) Googlade just "brats" och fick nästan utslutande bilder på dockor och tjocka korvar...

'

Alla ni särskrivare därute trodde säkert att inlägget skulle handla om något roligare.

'

"Jamen det är väl inte så konstigt" tänker ni. "Du har ju haft ett galet år, och du läser 150%, ska skriva examensarbete, och du äter mediciner och går i behandling för en allvarlig sjukdom". Och det har ni rätt i. Men ändock måste jag slå tillbaka tankarna av att jag borde, borde, borde klara allt galant. Andra gör ju det. Men ja, jag vägrar hamna där jag var i Mars och April, igen. Så nu tar jag steget tillbaka innan jag tappar fotfästet och tänker efter före. Så jag åker inte med kören till Åbo i helgen, och jag slutar i tjejjouren, i alla fall för nu.

'

Jag känner mig besegrad, men frågan är om det alltid är så farligt att erkänna det. Jag är besegrad i den här striden. Och det gör att jag kan få energi att vinna de andra!

'

Jag har försökt få till ett litet inlägg angående snickersreklamen och det faktum att killen när han blir hungrig inte bara blir en diva, utan även mulatt, nu ett tag. Men jag kommer inte på något bra att skriva om det mer än det nyss nämnda.

'

Nu sitter både jag, pappa och katt i soffan. Och imorgon är det tisdag. Idag har jag ätit kyckling och premiärdruckit vatten bubblat med min nya sodastreamer. Känner mig lite urrig. Så är livet nu.

Som jag aldrig träffat...

...Nääh, jag tror jag avstår.

'

Det intressantaste är ju att jag faktiskt tittade på hela trailern trots att jag visste att jag skulle vilja kräkas. Jag visste vad den handlade om. En annan sjuk sak är att min fantasi om hur spektaklet (i brist på bättre ord) skulle se ut, var snäppet värre än filmen. Det måste ju betyda att jag är lika sjuk som skaparen? Jag gjorde iaf inte film av det!

'

Såhär var min reaktion på trailern:

'

Det här är min tanke om regissören och manusfötattaren

'

Det här är hur jag kommer över skiten (passande ord va...eeeh)

'

Godnatt

'

Det är min lilla tanke

Jag ska skriva uppsats, och det innebär så mycket mer än vad jag kan tänka mig, kan jag tänka mig. Helst vill jag inte tänka mig alls, utan bara trycka på paus. Jag är inte redo för det här. Vadå klar? Vadå examen? Vadå socionom? Vadå söka jobb under hösten? Jag tror världen har missförstått mig. Jag är inte alls klar. Jag är bara 23 år och kan omöjligt börja leva vuxenliv redan.

'

'

Knäppt