belbo

'

Det ligger såklart någonting i det. Speciellt vi tjejer försöker vinna varandras gunst genom att berätta om hur dåliga vi är. Och om vi är bra på någinting och säger det, så måste bör vi helst i nästa stund tillägga att vi antingen hade tur, eller att vi inte är lika bra på en massa andra saker. Men är det verkligen så himla hemskt viktigt att utföra denna strid som de gör? Jag tycker inte att jantelagen bara är negtiv. Jag tycker dessutom inte att jantelagen är speciellt utbredd eller speciellt kontrollerande. Jag kan ju såklart inte tala för alla och jag kan tänka mig att det är skillnad på att bo i en stor stad eller i en lite by där alla av tradition är lantarbetare eller jobbar i gruvan. Men jag har aldrig känt mig begränsad av jantelagen. Jag är stolt över den svenska ödmjukheten, för jag tror inte alls att den baseras på varesig narcissism eller dålig självkänsla. Jag tror inte att vi som personer är mer ödmjuka än några andra, men det ligger i vår kultur och artigheten och ödmjukheten är för de flesta självklart. Jag tycker även att det är ganska skönt att ha ganska tydliga sociala regler, och att det man säger är det man menar.

'

Gör dessa bloggerskor så mycket bra egentligen? Till viss del kanske. Men vi kan även se att de "elaka" bloggerskorna nu har förändrats och blivit "snälla". Skrikiga hollywoodbrudar och självhävdande unga karriärister kanske faktiskt inte är ett vinnande koncept. Har de krigat i onödan? Kanske kommer man längre i Sverige med vanlig "hederlig" ödmjukhet?

Jag kan förresten med ganska enkla medel framstå som en helt perfekt människa om jag vill. Jag behöver bara skriva om alla små bra saker jag gör i vardagen, och räkna upp precis allt jag gör på en dag för att jag ska framstå som värsta supermänniskan. Som Blondinbella, ungefär.

'

Allt detta kom jag att tänka på när jag hamnade på Isabel Adrians blogg. Så ni vet.

'

Dags att färga utväxten kanske?