belbo

Har på hemlig väg kommit över internet ombord på tåget. Internet är inte supersnabbt. Sveriges lövskogar glider lugnt förbi mig och solen har vågat sig fram här någonstans mellan Skövde och Katrineholm. Bakom mig sitter två hundar och luktar hund. Färden hit var spännande. Aldrig har det gått så fort att åka mellan Marstrand och Göteborg och aldrig har katten varit så fullkomligt panikslagen. Jag har en jättefin liten väska som han sitter i. Den är rosa, ljusblå och mintgrön med ett svart hjärta på. Bedårande. Men han uppskattar den inte som han borde. Han vet inte vilken lyx det är att få sitta i en väska som ser ut som en gräddbakelse. Det krävs tre personer för att få in honom. En att hålla i väskan, en att hålla ihop hans ben och en att trycka. Men om pappa är med som idag så klarar vi oss bara två. Man anar inte hur snabb och stark en liten kissemiss kan vara förrän man försöker få ner honom i en väska. Då förvandlas han till Supercat med minst åtta tassar.

Jag har inte sovit i natt alls. Vet inte varför men ibland blir det så. Och eftersom katten märkte att jag var vaken bestämde han sig för att han ville umgås. Jag lyckades slumra lite nån gång efter halv fem.

Jag känner mig sådär konstigt nedstämd. Fjanterier. Kan vara regnet. Kan vara att jag håller på att bli sjuk igen och halsen känns som om det satt rakblad fast. Kan vara att nästan tre veckor fortfarande är rätt lång tid.
Kan vara att jag skäms lite över att jag lyssnar sönder skivan Youth Novels med Lykke li.

Fjanterier var det ja. Mina problem är så sjukt små. Obefintliga näst intill. Kollade lite på det där superskumma programmet där människor samlar på sig galet mycket grejer. Åh maj gadd. Sen kom jag och tänka på en historia jag nyligen hörde om nån gubbe som samlade på typ soppåsar. Ja, han hade väl inte riktigt alla hästar hemma så att säga. Tydligen så var hans stora hem som typ en labyrint bland soppåsar fyllt upp till taket. Han gick vilse i de där gångarna och dog. Vet inte om det är på riktigt men shiises. Där kan vi snacka problem.


¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

I like it soft, I like it wet
I like my make up in a mess
so I cry hard, let it fall
and I won't stop until my tears are all shed

Bra saker:

...på er. Ni har tydligen inte bett till internetgudarna alls. Det är fortfarande så lustigt att hela internet brakar ihop och man behöver starta om modemet så fort jag försöker få upp en bild. Inte här, inte min mejl, ingenstans fungerar det. Så sjukt skumt. Nån som kan sånt här? Vad beror det på?

Jag har åkt båt idag. Det var ganska mycket vågor på väg ut. Man kan säga att det inte var jag som styrde helt. Man kan också säga att jag fortfarande åker båt. Hela rummet liksom kränger fram och tillbaka i långa, mjuka dyningar. Blir alltid så för mig. Det är som när jag var på liseberg sist. Jättekul att åka Balder! När man är i Balder. Inte när man ligger i sin säng sex timmar senare. Då är det inte kul att åka Balder längre.


I morgon bär det av mot Lidköping och farföräldrarna och deras nymålade hus. Ser fram emot sammanlagt fyra härliga timmar i bilen i morgon. Minst. Jag har för närvarande ingen typ Ipod eller Mp3spelare eller whatever you kids call it these days. Jag kan inte läsa i bilen heller. Jag kan knappt skriva ett sms eller knäppa en knapp i en bil utan att börja må lite kaiko. Så jag får väl sjunga för mig själv i baksätet som vanligt. Jag klara nog av hela domkyrkokörens standardrepertoar under resan fram och tillbaka. Om jag har någon körläsare här, vad tror ni gör sig bäst till tonerna av en liten grå citroen? Sandström? Herren är min herde? Hmm. Saknar kören faktiskt. Sopisarna.


Nu ska jag påfresta internet med att försöka få upp lite bilder. Be till internetgudarna nu så kanske ni kan få se en bild på en trött men brun Belbo så småningom.

Det är lite molnigt. Så jag ligger kvar i sängen och väntar på att de ska dra förbi. Enligt min nya bibel yr.no så ska det vara soligt under dagen.

Jag har brutit en tå. Eller i alla fall fått en spricka i den. ILLA! Detta innebär bland annat i problem när jag ska gå i nerförsbacke. Då måste jag liksom vinkla hela benet för att trampa på insidan av foten (fröken lilltå är den som fått utstå misshandeln). Förutom en gångstil passande en Monty Pythonsketch så resulterar det även i att mitt redan sedan flera år tillbaka skadade knä vrids och gör ont. Således åldrades nu mitt vänstra ben cirka 50 år. Behöver färdtjänst om det blir värre. Det värsta är att jag lider paniks skräck för att slå i tån eller att någon ska trampa på den. Stackars, stackars mig.

Körde båten själv idag igen. Har säkert växt en decimter. Idag inget drama i hamnen.

Alltså jag orkar inte. Varför går förändringar så fruktansvärt långsamt?
http://www.expressen.se/debatt/1.2071323/debatt-skrota-sexkopslagen-for-kvinnornas-skull

Okej. För det första. Det finns flera exempel på att om man legaliserar sexköp så blir situationen inte alls bättre vad gäller trafficking och mindreåriga tjejer som utnyttjas. En man som köper sig rätten till en kvinnas kropp bryr sig för det mesta inte om att kolla upp att hon verkligen är där frivilligt. Man kan också se att traffickingproblemet ökar, inte minskar, när lagliga bordeller öppnas. Det skulle vara oerhört svårt att kontrollera och bevisa att det inte föreligger något tvång.
För det andra. Att vi har en lag som förbjuder sexköp betyder inte att vi inte respekterar "horan". Det betyder att vi inte accepterar "torsken". Kvinnorna skulle inte få mer respekt. Det är bara männen som skulle komma undan med ett svinigt beteende.
För det tredje. Myten om den lyckliga horan är just en myt. Okej okej, vissa kvinnor säljer sex för att de vill det och tycker att det är najs. Men de allra flesta gör det för att de inte har så många andra val. De utsätter sig för enorma risker på grund av till exempel ett narkotikaberoende. Det finns också undersökningar som visar att prostituerade kvinnor oftast har en bakgrund av att ha blivit sexuellt utnyttjade. De har alltså fått lära sig att deras kroppar inte tillhör dem själva utan finns till allmänt förfogande för män.
För det fjärde. Om det inte redan framgått så handlar detta inte om kvinnan, om den prostituerade, utan om mannen som köper. Det är just det som gör vår lag så unik. Det är faktiskt tillåtet att sälja sex. Det gör mig så provocerad att vi hela tiden diskuterar kvinnorna. Det är männen som är problemet här! (Ja, inte alla män då uppenbarligen. Som jag har lärt mig att man alltid måste tillägga för att inte få mobben efter sig med högafflar. Jag är fullt medveten om att de flesta män varken köper sex, misshandlar ellre våldtar och jag är inte manshatare)
För det femte. Det är helt absurt att förklara någonting med önskan om "ett rent folkhem". Hur kan man jämföra kriminalisering av köpet en annan människas kropp och maktutövningen det innebär med tvångssterilisering? Kom igen...
För det sjätte. Det handlar inte om att man infantiliserar kvinnor eller minskar deras handlingsutrymme. Det handlar om att man försöker skydda samhällets utsatta individer från att bli ännu mer utsatta. Detta är i de allra flesta fall inte en överenskommelse på lika villkor. Det kommer alltid att finnas en maktobalans där den som har pengarna har makten.
För det sjunde. Det finns många saker som alltid kommer att förekomma. Att använda det som argument för att legalisera sexköp är inte hållbart. Jag undrar om samma personer vill legalisera en massa farliga narkotikaklassade substanser?

Lösningen på ett av det mest grundläggande samhällsproblemen, den patriarkala strukturen, är inte att legalisera patriarkala makthandlingar. Även om det finns länder där sexköp är lagligt betyder inte det att det finns länder där invånarna i allmänhet tycker att sexköp är moraliskt försvarbart. Det kommer alltid att vara belagt med skam och skuld att både köpa och sälja sex och jämställda män kommer inte att köpa sex av kvinnor. Vi måste förändra samhället från grunden för att komma till rätta med maktobalansen mellan könen. Allt hänger ihop? Ser ni inte det? Prostitution, pornografi, mäns våld mot kvinnor, att kvinnor får sämre lön för samma arbete, att kvinnoyrken har lägre löner än mansyrken, att det inte finns ett vedertaget ord för flickors könsorgan, att tjejer blir ifrågasatta efter en våldtäkt, att det är nästan bara män som våldtar, att kvinnor utför 60% av allt arbete i världen men bara får 10% av lönerna....Jag kan fortsätta. Men låter det vara för nu. Men fan, vad arg jag blir.

Idag är det mulet och regn. Så jag sitter och plattformar, som man säger. Ni får se hur fint det kan vara här när det är sol. Som igår. Ett av de vita husen uppe på berget är vårat. Inte för att man kan urskilja dem, men ändå.

Soligt idag igen. Har börjat med den där plattformen. Ni socionomer vet vad jag menar. Jag vet verkligen inte hur jag ser på brukare. Seriöst vad är det för jäkla fråga? Den största lärdomen jag har dragit av socionomprogrammet hittills förutom kunskaper ADHD och läskiga diarrésjukdomar hos barn (jag vet...) är ordbajseriets ädla konst.

Nu har morföräldrar och morbror med halv familj varit här. Modern och fadern har idag varit gifta i 24 år! Starkt jobbat. Skål och grattis och se fram emot 24 till! En hund var också här. Katten var på vinden. Inte stormförtjust direkt. Herregud. Denna katt inledde idag morgonen med ett kräkkalas. Lika kul som det låter. Han börjar med att trampa runt i mitt ansikte i ungefär 20 envisa minuter medan jag försöker somna om. Efter det ställer han sig och väser en stund för att sedan lägga 5 välplacerade hårbollar bakom fåtöljen. Oh, the joy.

Annars inget nytt under solen. Vattnet var blått och solen var gul idag igen. I morgon har det ryktats om regn. Så det blir väl jag och mitt "klientcentrerade perspektiv" och "etiska riktlinjer" i morgon igen.

...så vad händer nu?
Jag vill åka hem.
Men det finns ingen hemma. Ingen som väntar på mig.
Här finns bara hav och berg. Och vind. Det finns alldeles för mycket tid och plats åt mina tankar. Jag blir så trött på min egen inre röst. Jag är så himla irriterande! Jag känner mig verkligen som 15 år igen. Med det lilla undantaget att min far igår försökte förmå mig att smaka snaps haha. Det blev inget med det. Sprit smakar röv. Jag kommer tillbaka till Uppsala den 31 juli. Vem vill leka med mig då?


Nu ska jag ta mig igenom nån typ av anarkistartikel.
Fråga inte varför för jag har verkligen inget bra svar. Jag håller på att tappa omdömet här nere.


Jag bryter mot lite regler och delar med mig av två av de finaste och kändaste styckena ur Wuthering Heights, den fantastiska kärleksromanen av Emily Brontë:

"Min kärlek till Linton är som skogens lövverk. Tiden kommer att förändra den, det vet jag mycket väl, på samma sätt som vintern förvandlar träden. Min kärlek till Heathcliff liknar själva bergrunden - den är inte till så stor synlig glädje men den är oumbärlig. Nelly, jag är Heathcliff - han är alltid, alltid i mina tankar, inte som en källa till glädje, lika lite som jag alltid är en källa till glädje för mig själv, utan som mitt eget väsen. Så säg ingenting mer om att vi måste skiljas. Det är en omöjlighet och..."
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
"Så han kommer aldrig att få veta hur mycket jag älskar honom - inte för att han är vacker, Nelly, utan för att han är mera jag än jag själv är".

Solen kom. Solen såg. Solen segrade. Nu vilar den lite. Jag önskar att jag kunde dela med mig av allt det vackra idag men eftersom min kamera fortfarande inte är så får jag beskriva så gott jag kan. Blå himmel med bara några slöjmoln. Vattnet idag har varit dramatiskt mörkblått och turkost. Vi tog båten och jag styrde genom vågorna mot horisonten. Vek av mot en klippa och en vik. Längst ut på kobben var klippan svart och under vattnet röd, gul och grå. Varm under fötterna. I blårandig bikini har jag spatserat omkring och tittat på glittrande hav, vågor med vitt skum, trutar och klöver och kamomill. Såg även ett måskadaver. Skelett och fjädrar. Nu är jag lite yr och brun om nosen.  Havsluften tar alltid kol på en de första dagarna här nere. Det känns som att jag fortfarande åker båt. Men jag har kört den själv idag. Lite drama i hamnen hann vi med när en segelbåt bestämmer sig för att snurra ett varv bara sådär. Vet inte riktigt hur han tänkte där men han bad om ursäkt i alla fall och jag är bara glad att vi slapp krocken.
¨
Ni skulle varit här.

Mitt kusinbarn är 6 år. 6-åringen var här igår och levde rövare. Jag lyckades dock hitta en film, Järnjätten med svenskt tal. Kvällens smartaste drag. Sen fick hon för sig att hon skulle baka kärlekskakor. Hon skulle baka kakor till mig som jag skulle äta och bli kär. Hon lovade också att hitta en karl som hon skulle ge kakorna så att han blev kär i mig. "Jätteromantisk kärlek" lovade hon. I kakan fanns mjöl, en jäkla massa socker, sirap, kakao och couscous. Hur kär man blir av den kakan är osäkert. Men man blir nog många andra saker. Den hade lite problem att stelna i ugnen men det är bara petitesser. Det är det slutliga resultatet som är det viktiga. Den jätteromantiska kärleken.

Nu är jag på Marstrand. Vill dela med mig av höjdpunkten på den fantastiska bilresan med mor och katt ner hit. Någonstans i Trollhättan märker vi att katten börjar bli lite orolig. Han brukar alltid ligga gömd under sätet i skräckpanik när han åker bil men nu gick han upp och rörde på sig. Vi undrade lite och frågade men eftersom han inte svarade (eh?) så lät vi det va. Men. När det är typ 10 minuter kvar till Marstrand så luktar det plötsligt äckligt.
-Har han släppt sig? Nej, kattjäveln har skitit i baksätet. På mammas väska.
¨
Såklart så är det molnigt och blåsigt här. Som det brukar vara när jag kommer efter att de har haft fantastiskt väder i flera veckor. Jag vill inte erkänna detta dock...har haft meningsskiljaktigheter med en viss person om vilken kust som är bäst. Och okej då vafan. Vädret är väl inte så jäkla perfekt. Men, detta är och kommer alltid att förbli bästkusten. En dag ska jag överbevisa dig. Men inte idag.
¨
Förresten en rolig historia till kan ni få. I förrgår var jag på ica och när jag står i kön med ägg och mjölk kommer en random kille fram till mig och tittar på mig och frågar "va? köpte du ägg?". Jag tittar lite förvånat och säger "eh, jaa det gjorde jag" varpå han svarar "vad ska du göra med dem?" och efter typ ganska lång tid...flera sekunder, ser han mig i ögonen och säger "oj, helt fel tjej".

Det är varmt. Detta kan jag inte vara den enda som har uppmärksammat. Katten försöker göra närmanden men efter några sekunder ger både jag och han upp. Det är liksom inte läge för gos med någon som har typ 40 i kroppstemperatur. Jag funderar på att gå ner på stan men då måste jag klä på mig. Här inne kan jag gå oanständig och osminkad. Rinnande smink är ingen hit.

Nu ni. Dramat igår. Jag och Lovisa skulle ta oss ner på stan var det tänkt. Det var ju otroligt varmt och jag hade nästan inte sovit någonting eller ätit någonting. När vi skulle gå började jag känna att  mensvärken kom. Kramperna i magen och lite lätt illamående. Jaja, tänkte jag, så är det ju alltid. Jag rotade i medicinskåpet och hittade ingen alvedon eller ipren men däremot en Naproxen. Det var väldigt längesedan jag tog Naproxen men jag tänkte att det är väl lugnt. När vi började närma oss stan fick jag mer ont och började må allmänt sämre. Vi skulle gå in och handla på ica i s:t per och väl därinne bröt helvetet löst. Jag var svimfärdig i kassan och fick snabbt ta mig till en bänk där jag satt med huvudet mellan benen och försökte återfå hörsel och syn. Det gick inte så bra. Jag blev sämre och sämre och var påväg att svimma sittandes. Lovisa var i lite lätt förvirring och tänkte att det går nog över. Men vi kom fram till att jag skulle hem. Vi började gå. Vi kom 10 meter ungefär. Sen svimmade jag på en soffa på cafét mitt inne i gallerian. Där låg jag nu i Lovisas knä, knappt medvetande, trodde att jag skulle dö, såg ingenting, hörde ingenting, kände bara yrsel och smärta. Den smärtan. Mumlade nånting om taxi och efter fem minuter lyckades vi ta oss till utgången och jag ramlade in och blev liggande raklång i taxin som körde så fort han kunde i panik hem. Lovisa trodde nu också att jag skulle dö och ville till sjukhuset men jag var fast besluten om att sängen var det enda rätta. Jag ligger nu i baksätet och skriker av smärta ska tilläggas. Väl hemma så bryter helvetet ut en gång till i dess fulla styrka. Lovisa ringer sjukvårdupplysningen och kommer fram till att allt är Naproxenens fel. Vad som hände nästkommande timma  behöver bara jag och Lovisa veta men efter cirkusen ligger jag i sängen, utmattad, men mår ganska bra. Sen kom Ida och jag lyckades återfå min normala färg och kvällen blev ändå trevlig.

Jag tror att en anledning till att jag alltid älskat katter är att vi på många sätt varit ganska lika. Katter är vanedjur av rang! Min förra katt, Pusjikin, gjorde samma sak varje dag i 13 år. Han satt i fönstret. åt, satt på mattkanten, sov i soffan, satt i fönstret, åt, satt på mattkanten, sov i soffan....ni fattar. Jag är också vanedjur. Jag tycker om att åka till samma ställen, träffa samma människor och göra samma saker. Då känner jag mig trygg. Då vet jag vad som ska hända. Efter the breakup har jag tvingats ställas face to face med min comfort zone. Den försvann liksom i ett kick. Fyra år av behaglig vana. Det är jobbigt. Men igår klev jag ur den. Min comfort zone. Jag umgicks med människor jag inte kände alls. Inte ens den enda som jag kände var någon jag kände. Bara en bekant typ. Och det var en bra kväll. Såklart. Det var inte ens obekvämt. För jag klev ur min comfort zone, men jag klev inte ur min trygghet. För tryggheten har jag i mig själv. Och mig själv har jag alltid med mig vart jag än går. Det var dagens visdomsord.

Jag har några primitiva drag. Det måste erkännas. Tänkte dela med mig av ett. Vissa kvällar när jag är trött och kanske lite ledsen brukar jag köpa grillad kyckling. När jag kommer hem och öppnar påsen i köket händer det. Jag förvandlas. Det är med största  njutning och fascination jag börjar slita och dra i kycklingen med händerna. Lite snabbt för den är fortfarande varm. Sen tar jag köttet direkt från benen och äter det med händerna. Känslan. Den obeskrivliga känslan av att ha fångat (köpt på ica) ett djur, slaktat och tillagat det (öppnat en påse) och äta det vid lägerelden (köksbordet). Det trodde ni inte om mig va? Nä, just det. Så förfinad kan jag vara när ingen ser.

Jag är sämst på att ta tag i saker. Det finns så sjukt många grejer som verkligen skulle behöva tas tag i av mig. Jag skjuter verkligen upp allting till morgondagen och sedan till dagen efter och så vidare. Visst, jag gör ju det som måste göras om det hör till jobb eller skola men annat, som att typ ringa icabanken, har jag skjutit upp i en vecka nu. Sen är det så att när jag väl börjar fixa saker typ, städa, så är jag den mest effektiva människan jag känner.

Igår kväll tittade jag på Miss Marpel såklart! Ingenting kan hålla mig borta när de hemtrevliga engelsmännen mördar varandra mellan sconestuggorna. I gårdagens avsnitt var mordvapnet det klassiska giftet. Gift droppas i drinkar på cocktailpartyn, i kaffekoppar, i medicindoseringsredskap... Och folk dör som flugor. "Hmm drinken smakar visst lite beskt...AAH jag kan inte andas" Pang bom död på en stol med blod i näsan. Inte som idag när mördarna plågar sina offer och hugger öronen av dem och hänger upp i träden i någon fornnordisk ritual. Jag tänkte på det där med gift. Det framgår aldrig riktigt var de får tag på det. Ibland köper de det på apoteket, utklädda såklart, men oftast så har de det hemma i medicinskåpet. Varför hade alla invånare i England på 30-talet arsenik och cyanid i sina medicinskåp? Finns dessa gifter fortfarande att tillgå och vad används de till egentligen? Personligen tycker jag att det är mycket mer elegant att ha ihjäl någon med cyanid än med en motorsåg.