emotion overload
...så vad händer nu?
Jag vill åka hem.
Men det finns ingen hemma. Ingen som väntar på mig.
Här finns bara hav och berg. Och vind. Det finns alldeles för mycket tid och plats åt mina tankar. Jag blir så trött på min egen inre röst. Jag är så himla irriterande! Jag känner mig verkligen som 15 år igen. Med det lilla undantaget att min far igår försökte förmå mig att smaka snaps haha. Det blev inget med det. Sprit smakar röv. Jag kommer tillbaka till Uppsala den 31 juli. Vem vill leka med mig då?
Nu ska jag ta mig igenom nån typ av anarkistartikel.
Fråga inte varför för jag har verkligen inget bra svar. Jag håller på att tappa omdömet här nere.
Jag bryter mot lite regler och delar med mig av två av de finaste och kändaste styckena ur Wuthering Heights, den fantastiska kärleksromanen av Emily Brontë:
"Min kärlek till Linton är som skogens lövverk. Tiden kommer att förändra den, det vet jag mycket väl, på samma sätt som vintern förvandlar träden. Min kärlek till Heathcliff liknar själva bergrunden - den är inte till så stor synlig glädje men den är oumbärlig. Nelly, jag är Heathcliff - han är alltid, alltid i mina tankar, inte som en källa till glädje, lika lite som jag alltid är en källa till glädje för mig själv, utan som mitt eget väsen. Så säg ingenting mer om att vi måste skiljas. Det är en omöjlighet och..."
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
"Så han kommer aldrig att få veta hur mycket jag älskar honom - inte för att han är vacker, Nelly, utan för att han är mera jag än jag själv är".
Jag vill åka hem.
Men det finns ingen hemma. Ingen som väntar på mig.
Här finns bara hav och berg. Och vind. Det finns alldeles för mycket tid och plats åt mina tankar. Jag blir så trött på min egen inre röst. Jag är så himla irriterande! Jag känner mig verkligen som 15 år igen. Med det lilla undantaget att min far igår försökte förmå mig att smaka snaps haha. Det blev inget med det. Sprit smakar röv. Jag kommer tillbaka till Uppsala den 31 juli. Vem vill leka med mig då?
Nu ska jag ta mig igenom nån typ av anarkistartikel.
Fråga inte varför för jag har verkligen inget bra svar. Jag håller på att tappa omdömet här nere.
Jag bryter mot lite regler och delar med mig av två av de finaste och kändaste styckena ur Wuthering Heights, den fantastiska kärleksromanen av Emily Brontë:
"Min kärlek till Linton är som skogens lövverk. Tiden kommer att förändra den, det vet jag mycket väl, på samma sätt som vintern förvandlar träden. Min kärlek till Heathcliff liknar själva bergrunden - den är inte till så stor synlig glädje men den är oumbärlig. Nelly, jag är Heathcliff - han är alltid, alltid i mina tankar, inte som en källa till glädje, lika lite som jag alltid är en källa till glädje för mig själv, utan som mitt eget väsen. Så säg ingenting mer om att vi måste skiljas. Det är en omöjlighet och..."
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
"Så han kommer aldrig att få veta hur mycket jag älskar honom - inte för att han är vacker, Nelly, utan för att han är mera jag än jag själv är".
Kommentarer
Trackback
