belbo

Jag tror att en anledning till att jag alltid älskat katter är att vi på många sätt varit ganska lika. Katter är vanedjur av rang! Min förra katt, Pusjikin, gjorde samma sak varje dag i 13 år. Han satt i fönstret. åt, satt på mattkanten, sov i soffan, satt i fönstret, åt, satt på mattkanten, sov i soffan....ni fattar. Jag är också vanedjur. Jag tycker om att åka till samma ställen, träffa samma människor och göra samma saker. Då känner jag mig trygg. Då vet jag vad som ska hända. Efter the breakup har jag tvingats ställas face to face med min comfort zone. Den försvann liksom i ett kick. Fyra år av behaglig vana. Det är jobbigt. Men igår klev jag ur den. Min comfort zone. Jag umgicks med människor jag inte kände alls. Inte ens den enda som jag kände var någon jag kände. Bara en bekant typ. Och det var en bra kväll. Såklart. Det var inte ens obekvämt. För jag klev ur min comfort zone, men jag klev inte ur min trygghet. För tryggheten har jag i mig själv. Och mig själv har jag alltid med mig vart jag än går. Det var dagens visdomsord.