och jag som trodde att jag var en supermänniska
Det är ju egentligen en helt absurd tanke eftersom ingen är det. Men jag har liksom trott alltid någonstans innerst inne att jag är en ofelbar supermänniska. Jag klarar precis allting om jag bara vill. Jag är stark, starkast av alla för jag har klarat av så himla jobbiga saker och motgångar i mitt liv. Insikten om att jag har en sjukdom som inte försvinner på någon vecka eller ens någon månad, den svider lite. Så jag ignorerade det faktum att det var så och körde igång hösten hårdare en någonsin. Jag började plugga en extra kurs på distans så att jag kom upp i 150% studier bland annat. Jag planerar in resor, extrajobb, volontärarbete och annat. Jag börjar planera för examensarbetet som kommer nu snart. Och innan jag ens hunnit komma igång med allting så känner jag hur min kropp börjar säga ifrån. Jag blir konstigt trött, blir lätt illamående och yrslig, får koncentrationssvårigheter, drömmer mardrömmar varje natt och oroar mig för saker i onödan...
'
"Jamen det är väl inte så konstigt" tänker ni. "Du har ju haft ett galet år, och du läser 150%, ska skriva examensarbete, och du äter mediciner och går i behandling för en allvarlig sjukdom". Och det har ni rätt i. Men ändock måste jag slå tillbaka tankarna av att jag borde, borde, borde klara allt galant. Andra gör ju det. Men ja, jag vägrar hamna där jag var i Mars och April, igen. Så nu tar jag steget tillbaka innan jag tappar fotfästet och tänker efter före. Så jag åker inte med kören till Åbo i helgen, och jag slutar i tjejjouren, i alla fall för nu.
'
Jag känner mig besegrad, men frågan är om det alltid är så farligt att erkänna det. Jag är besegrad i den här striden. Och det gör att jag kan få energi att vinna de andra!
Kommentarer
Trackback
