om när folk beter sig som småbarn
Jag betraktar mig själv som rätt "mogen" (även om begreppet är mycket subjektivt och vagt så det får duga tills vidare. Det känns till och med fjantigt att prata om mognad. Omoget liksom. Nåväl ironin till trots...). Jag tror att det är många som är benägna att hålla med mig. De senaste fyra åren har jag till exempel levt i ett seriöst och moget förhållande och the breakup hanterar vi båda två som vuxna människor. Jag skulle till och med säga som exemplariska vuxna människor. Man kan säga att jag blev vuxen när jag och han blev tillsammans och när jag flyttade till Uppsala. Således har jag varit vuxen i fyra och ett halvt år.
¨¨
Men en sak hade jag tydligen naiva tankar om. Jag trodde nämligen att andra i min ålder också var vuxna! Det har visat sig att jag hade fel. Jag förvånas över hur otroligt omogna folk är och deras sätt att hantera konflikter eller allmänt jobbiga situationer. Vissa kör på att slå blint omkring sig och skrika "Amen durå!" i en konflikt och andra, som jag nyligen fått erfara, väljer strutsmetoden. Huvudet i sanden och låtsas som om det regnar. Det gör mig arg. Det gör mig förvånad. Det gör mig förvirrad. Det gör mig ledsen och besviken. Tydligen finns det människor i min ålder, vuxna trodde jag. som väljer att bete sig som mycket små barn, eller i alla fall mycket osäkra tonåringar. Frustrationen i det!
Kommentarer
Postat av: Himmel unt Pannkaka!
Ju äldre jag blir desto dummare och omognare inser jag att gemene man är. Efter den här våren så förvånar ingenting mig längre!
Trackback
