belbo

Jag studerar henne när hon tittar på TV. Om hon förstår vad som händer är jag inte säker på. Hon tittar liksom rakt igenom. Hon vet inte vem jag är. Hennes ögon är matta men inte sorgsna. De är snarare liksom grunda och enkla. Det är som om det inte finns någonting där bakom. Eller som att alla intryck liksom studsar tillbaka och den yttre och den inre världen för henne hålls separerade av en tunn genomskinlig men stenhård vägg. Jag tänker att en gång har de där ögonen varit levande. En gång har de kunnat lysa upp en människas värld såväl som skicka smattrande blixtar.