belbo

Jag var inte speciellt nervös även om jag inte gillar blodprover, eftersom det ändå hade gått rätt bra förra gången. Den här gången såg hon till och med på en gång att det var läge för den lilla nålen eftersom jag knappt har några blodådror över huvud taget i mina armar. Jag har jättedåliga blodprovsarmar och jag är mycket svårstucken. Sköterska får liksom sitta och leta, spänna åt heroinistremmen rejält, och sedan sticka djupt. Det gör ont. Sedan så måste hon liksom lirka lite för det slutar rinna blod rätt fort, jag delar liksom inte med mig så lätt. Detta resulterade idag i att jag efter första röret med blod plötsligt kände mig lite oväntat yr. Jag ignorerade detta men då yrseln tilltog och snart ackompanjerades av ett oönskat öronsus och slutligen synsvårigheter, så fann jag situationen allt mer krävande. Jag vilade huvudet i min fria hand, och när sköterskan frågade hur jag mådde fann jag att min talförmåga var kraftigt försämrad. Nån sekund senare trillar jag nästan av stolen och får sitta med huvudet mellan knäna. Jag hör inget, jag ser inget, jag svettas som en gris och allt snurrar. Jag kan inte prata och jag kan knappt dricka vatten. Det blir liksom inte bättre heller utan jag bara fortsätter sitta där och invänta döden. Jag transporteras skakig till ett rum med en brits där jag får ligga. Sköterskan fyller sista röret med blod när jag ligger där, och det gör ont som in i helvete när hon sticker mig på samma ställe som nyligen. Sedan passade sköterskan på att förmana mig lite och säga att det till nästa gång kan vara en bra idé att äta frukost innan...