belbo

'

Jag jobbar med gamla människor som behöver hjälp med väldigt mycket och vardagen är oerhört oförutsägbar. När jag var frisk tyckte jag att det var lite spännande ändå, att inte veta vad som skulle hända när jag kom till jobbet. Nu tycker jag inte riktigt att det är så charmigt längre. Ångest föder ångest, liksom. Jaja, det var inte det jag skulle gå in på. Dessa gamla människor är väldigt olika. Jag har en teori om att när man blir gammal så förstärks ens personlighetsdrag väldigt mycket. Är man en lite vresig person så blir man elak, är man lite känslig så blir man gråtmild och så vidare. Detta betyder också att dessa människor är väldigt speciella. Några av dem är rent elaka, och för en person med depression som försöker klara tillvaron kan det vara lite svårt att deala med de dagar när man redan under natten har känt att ens mående just nu balanserar på en tunn tråd.

'

Men det är inte det största problemet heller, jag brukar kunna hantera häxorna. Det jag inte kan hantera, som jag kanske redan nämnt, är ensamheten och sorgen som en del av dem bär på. Den tomma blicken de lite förvirrade tanterna har. Längtan efter att få prata, få berätta om saker, få lätta sitt hjärta. När gubben med finbyxor och skjorta sitter ensam och äter färdigmat i köket, utan radio, utan tidning, och dricker pärondryck och tittar in i väggen. Jag vill stanna men jag hinner inte. Och vad skulle jag säga? Jag orkar egentligen inte lyssna heller, för det är alldeles för nära inpå. Så jag går, jag flyr, tar med mig soporna och låser dörren. Och det äter upp mig. Det äter upp mig.

'