belbo

Förut var lucia årets högtid, när jag gick i grundskolan (Västerås musikklasser). Åh vilka luciakonserter vi hade. De var storslagna (ja, på riktigt). 360 sångfåglar i vita kläder och ljus i handen. Jag minns kransarna vi hade i håret. De luktade kattpiss. Håret luktade, kläderna luktade och skåpet i skolan luktade katturin. Alltid var det några som svimmade på konserten för att de hade ljuset precis under näsan. På själva luciadagen lussades det i hela staden. På alla kontor, ålderdomshem, gallerior och på radion. Jag var lucia i åttan tror jag....eller var det nian? I vilket fall...så var jag lucia när vi gick genom heeela Västerås city. Genom alla tre gallerior. Lucia i rulltrappa, det var jag det. Fick bita  mig i läppen när jag gled upp ackompanjerad av "liiiksoom en stjääärnaaaa"... Tror ni jag hade lite stearin i håret sen eller? Efter sex år på fryx var man ju luciaproffs. Men då var det dags att säga hej då. Sista luciakonserten hade jag en klump i halsen konstant. Lyckligt lottad som jag var fick jag göra en till konsert med fryx kammarkör, men det visste jag inte då. Chocken att komma ut i verkligheten där folk på riktigt frågar "lucia, är det den 12:e eller?" Förskräckelsen i det. Förra året var jag på Uppsala domkyrkas flickkörs luciakonsert här. Så fint. Men i går låg jag i krämpor och fick således ställa in. Jag tror att det är lika bra att inse att det kommer aldrig att bli som förr. Kanske när jag får barn (som jag såklart sätter i musikklass vare sig de vill eller inte, får jag tondöva barn får ni ta dem i från mig, kära socionomkompisar...för jag kommer inte klara av det).