vemod
Vemod. Melankoli. Känslan av att vaggas i en bekväm men ändå ledsam gunga. Känslan av vemod, eller är det kanske melankoli, kan framkallas hos mig av olika företeelser. En av dem är borttappade vantar. En ensam vante som ligger på trottoaren, eller i en korridor i skolan. Känslan av ensamhet drabbar mig. På en gång identifierar jag mig med den ensamma borttappade vanten. Den saknar sin kompis och den saknar sin ägare. Den är gjord för att sitta på en hand. För att värma i vinterkylan. För att krama om den andra vanten och ligga tätt intill i väskan eller jackfickan. Inte för att ligga ensam i en gatukorsning. Ibland ser man ensamma vantar upplagda på ett elskåp, eller uppsatta på en gren i en buske. Om dessa vantar finns det hopp. Någon har förbarmat sig över vanten och den hänger på grenen, lätt vajandes i vinden, och det finns hopp. Ibland ligger vanten i borttappatlådan. Tanken på min borttappade vante i borttappat- eller kvarglömtlådan är en tröstande tanke jämfört med den att den skulle ligga på ett elskåp. Eller på marken nedaför elskåpet. Eller ännu värre, bakom elskåpet. Om jag är lite emotionell, lite nedstämd eller bara PMSig så kan tanken lätt få mig att börja gråta.
'
Andra saker som gör mig vemodig är ensamma gubbar som står och väntar på att ica ska öppna, övergivna cyklar, lappar om bortsprungna katter, gosedjur i kvarglömtlådan, vackra solnedgångar, när den digitala klockan visar fyra likadana siffror och den sista ändras (det är som att ett magiskt ögonblick när tiden står stilla har tagit slut), dagen efter annandag jul, ostämda pianon som ingen spelar på längre, tomma restauranger med dukade bord och tända ljus men inga gäster, vissna blombuketter och adventsstjärnor som hänger kvar i februari.
