sorgligheter och sanningar
Jag har kommit fram till en väldigt sorglig och smärtsam sanning. Jag kommer inte att kunna ha kvar min älskade kisse. Inte så länge till i alla fall. Det låter kanske själviskt men jag måste kunna vara fri. Katten ger mig så mycket, men jag är singel nu för tiden, och kämpar för att bli självständig och lycklig. Jag måste kunna resa bort över helgen, eller ner till mina föräldrar nån vecka. Nu går det inte för jag måste alltid ta hänsyn till katten, som inte är som andra katter och kan således inte vara ensam. Det var en helt annan sak när vi var två. Då gick det alltid att lösa.
'
Jag hade ganska bråttom med att bli vuxen. Bråttom med att flytta hemifrån, bli ansvarstagande, plugga klart, bli sambo och skaffa katt och mitt lilla stabila stadgade liv. Sen rasade allting för jag var inte självgående. Hade ju aldrig lärt mig det. Aldrig varit ensam, aldrig varit fri. Alltid definierat mig själv utifrån någon annan. Nu har jag så långt att gå. Och jag måste gå själv.
'
I alla fall. Så försvårar katten lite för mig. Han är en så fantastisk kisse. Extremt kärleksfull, social och gosig. Rätt kul också. Han gör roliga saker, som att käka strumpludd, bita i håret, gå bananas på random föremål och somna i handfatet.
'
Usch, detta är verkligen inte kul. Roligare är att jag ska till Barcelona =)
'
<3
Kommentarer
Trackback
