genushäxan ryter till igen
På bussen idag satt två unga kvinnor bakom mig. Den ena hade med sig sin dotter, som var kanske nio år. Mamman sitter och har en lång utläggning för sin kompis om hur hennes döttrar minsann ser ut som döttrar och hennes söner ser ut som söner. Hon vill inte att pojkar ser ut som flickor. Hennes son ville ha klänning till dagis en dag, men där gick hennes gräns. Hon sa att barnen får ju själva bestämma när de blir äldre men när de är små bestämmer hon. Dottern säger "Men jag får faktisk bestämma rätt mycket nu". "Ja.." svarar mamman, "det är för att jag har lärt dig bra saker". Efter ett tag börjar dottern säga att hon är tjock. Mamman säger emot, hon är inte alls tjock, plus att det är bra att ha lite kött på benen. De talar ganska länge, alla tre, om tjockt och smalt och om kläder som inte passar.
'
Jag satt och var helt förstummad. Vad duktigt av mamman att hennes döttrar ser ut som döttrar då! Och sönerna som söner. Dottern nämnde förresten nånting om en spidermantröja som hon inte fick ha. Vad är hon så rädd för? Vad tror hon kommer att hända om dottern har spidermantröja på sig? Om sonen har klänning? Och det där med att sitta och diskutera kroppstorlekar med sin nioåring, vad f-n tänkte hon där? Gör om, gör rätt! Jag tror att sannorlikheten att den konversationen skulle ske med hennes son är obefintlig. Så, ja, vilken himla tur att hennes dotter redan nu är så tjejig att hon tänker på om hon är tjock eller inte (vilket hon ju inte alls var). Bra jobbat där!
Kommentarer
Trackback
