belbo

'

Igår, eller egentligen i förrgår för då började det, fick jag ett missfall. Jag hade ingen aning om att jag var gravid. Jag ville inte vara gravid och jag sörjer inte missfallet. Men det var jäkligt obehagligt. Det krampade någonstans runt livmodertrakten, jag blödde lite och var yr. Jag var chockad. Jag förstod på en gång vad det måste ha varit så jag ringde sjukvårdsrådgivningen som kopplade mig till 112 som kopplade mig till akutsjuksköterska. Några minuter senare stampar två trevliga ambulanskillar in i Fs lägenhet. Jag behövde inte åka till sjukhuset. De sa bara till mig att åka in direkt om det blev värre, vilket det inte blev. Jag var skärrad, mycket förvånad och lite rädd. Jag var samtidigt lättad över att slippa ambulans och jag kände det som att hela ståhejet var årets mest överdrivna händelse. Stackars F var så förvirrad att han sprang omkring med skorna på sig i två timmar efteråt. Själv mår jag bra nu. Det krampade lite från och till under gårdagen och jag är väldigt trött.

'

Så, varför delar jag med mig av detta? Av flera skäl. 10-20% av de registrerade graviditeterna slutar i missfall. Det är väldigt många, och det är säkert fler då som inte registreras, som min som måste varit oerhört kort gången. Jag upplever det som att man inte pratar om missfall. Som att det är hysch-hysch runt det. Jag har ingen stor läsarskara här men jag vill ändå göra någonting för att försöka bidra till ett minskat tabu. Problemet med att inte prata om sådant här är att tjejer inte vet så mycket om det. Man vet inte hur vanligt det är. Man vet inte vad som händer och man känner ingen som har varit med om det. Jag tror att många tjejer känner sig väldigt ensamma om det. Sedan kan det börja florera konstiga rykten också, som när Katrin Zytomierska sa att det bara är svaga tjejer som får missfall. En av anledningarna till att många väntar ganska länge med att berätta att de är gravida är att de inte vill behöva berätta att de fått missfall. Därför väntar man till efter någon "säker" vecka.

'

Några tjejer kanske sörjer missfall, även om de inte vet om att de var gravida till att börja med. Andra, som jag, sörjer inte men känner sig ändå lite tomma och ledsna ett tag. Andra kanske inte bryr sig alls och några av dem kanske känner sig som dåliga människor för att de inte är ledsna. Poängen är alltså att vi måste prata om detta. Så att alla vet hur vanligt det är, så att alla vet vad som händer i kroppen och så att alla vet att man kan reagera väldigt olika. Jag menar inte att alla måste berätta, såklart, alla sätter vi våra privata gränser olika. Jag är privat på andra sätt, jag har ju inte ens sagt Fs hela namn, eller har jag det? Jaja....Jag är dålig på många saker, men att leva som jag lär är inte en av dem. Därför berättar jag för er. Och för att ni ska förstå varför jag nu de närmaste dagarna är lite tankspridd.

'

Värt att notera är för övrigt att stavningsprogrammet inte accepterar ordet missfall, men däremot ordet hysch-hysch...