belbo

Vi var ändå rätt inne i samtalet vid bordet på V-dala ikväll, jag och Rebecca. Belysningen var dämpad, vi hade druckit nåt glas och hade en givande diskussion om personlighetslöshet och människors undermedvetna drifter att göra underliga val. När tjejen som kom och satte sig bredvid uppenbarligen kände Rebecca så började de prata lite grann. Jag hälsade på tjejens kompis och jag började prata lite med honom om det vanliga, vad man pluggar, var man bor och så vidare. I normala fall så talar man på det här sättet i några minuter högst. Sedan vänder man sig åter mot sitt egentliga sällskap och fortsätter där man slutade. Men, dessa två människor, de slutade aldrig! De slutade aldrig föra privata samtal med mig respektive Rebecca. Och han slutade aldrig fråga mig frågor och verkade på riktigt jätteintresserad av allt jag sa. Jag pratade om Spock, och var helt chockad över att han på riktigt brydde sig. Det var iofs trevligt, men jag lyckades inte ta mig ur. Efteråt sa både jag och Rebecca att vi hade försökt avbryta samtalen för att kunna återgå till varandra, men ingen av oss lyckades. Istället avslutades kvällen med att jag sträcker ut en arm över bordet till henne för att jag börjar gäspa och vill gå hem. Ingen av oss förstod riktigt vad som hände där, och vi gick hem och kände oss lite....avsnoppade.