det bristande livet
Jag praktiserar och är trött och har således inget socialt liv. Jag har glömt bort hur man talar med jämnåriga. Jag har glömt bort hur man går på stan, hur man provar kläder, hur man går ut, hur man går och tränar, hur man hänger och pratar om ingenting i flera timmar, hur man sitter och tittar på folk och hur man sitter och tröttfnissar med tjejkompisar. Jag har glömt bort hur man tar tag i saker som tvätt. Även hur man städar. Min omänskliga trötthet yttrar sig i att jag på riktigt får anstränga mig för att hålla mig vaken mitt på dagen. Så nära att somna mitt på skrivbordsstolen.
'
Jag sitter och funderar på arrangerade äktenskap. Vore det inte rätt skönt? Alltså, inte att bli tvingad såklart. Men tror ni inte det skulle vara rätt bra om mor och far kommer överens med någon annan mor och far och pratar om sina barn och sedan matchar ihop dem. Jag är ganska säker på att mina föräldrar skulle göra ett jättebra jobb. Tyvärr så skulle det ju idag betraktas som lite konstigt om man försökte föreslå för grannen, arbetskollegan eller kvinnan som går på samma friskispass att ens dotter och son borde ingå äktenskap.
'
Åh, förresten, senaste tillskottet till min mystiska sjukdom: Knäppa torrfläckar/utslag på armen. Hmmm....weirdo!
Kommentarer
Trackback
