belbo

'

Jag är fullt medveten om att alla inte tycker att det är självklart att kvinnor och män ska vara fullständigt jämlika. Alla kanske inte heller tycker att pojkar och flickor ska behandlas lika. Olikhet berikar, eller? Men jag tycker att det är så himla ledsamt. Jag vill inte uppfostra mina framtida barn i ett samhälle där de inte får göra vad de vill, se ut hur de vill, ha på sig vad de vill bara för att de råkar vara födda med snopp eller snippa. Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Men vi blev inte det av en slump. Det har krävts arbete. Blod svett och tårar. Det har krävts arga feminister, smarta män, och en progressiv politik för att nå dit vi har nått. Visst kan man hävda, när det gäller män och kvinnor, att vi är olika. Som ketchupmamman säger i ett inlägg: Jag kan envist hävda att grädde är fluffigt, och ignorera att den var rinnig när jag fick den. Att det krävdes att jag vispade den först.

'

Barn blir vad vi gör dem till. Behandlar vi dem lika (eller behandlar dem efter deras personlighet snarare än kön) kommer de att växa upp och se sig själva som jämlikar. Visst kan jag förstå att det kan ta emot att låta sonen gå i klänning till dagis. Det finns risk att han blir retad och ingen vill det för sitt barn. Men alternativet, att förbjuda honom, vad innebär det? Att man visar att han är begränsad i livet på grund av några centimeter mellan benen. Kanske måste vi utmana lite för att komma längre i jämställdheten, förutsatt att vi vill det. För det vill vi väl? Vi vill väl inte ha ett samhälle där klassiskt kvinnliga egenskaper värderas lägre än manliga, där kvinnor får lägre lön, där män inte kan gråta, där heterosexualitet och manlighet är norm?

'

Vad gäller sonen som vill ha klänning, så ser jag ett enkelt alternativ. Berätta för honom att han får ha vad han vill, att klänning är jättefint. Berätta också att en del barn kanske kommenterar det, och att han får välja själv om han vill ta den risken, men att mamma och pappa stöttar honom till 100% vad han än väljer. Skicka sedan med byxor i ryggsäcken så att han kan ångra sig. Följ med till dagis och kolla barnens och personalens reaktioner, så kan du själv förklara för de andra barnen att pojkar visst kan ha klänning. Barn är faktiskt inte så omöjliga som man tror. Om du inte gör dem omöjliga, vill säga.

'

En sak till. Jag skulle velat höra hur folk resonerade när kvinnor började ha byxor, för det har vi inte haft så himla länge faktiskt. Nån gång i början av 1900-talet tror jag. Och i Sverige har ju män  rosa och lila skjortor och ganska tajta jeans, vilket ju är mode nu. De kan till och med sminka sig och gå på skönhetsbehandlingar, i vissa kretsar är det helt normalt. Tror inte de är speciellt könsförvirrade. Om alla fick ha på sig vad de ville skulle vi kanske inte ha det problemet ens. Kanske.

bizarrebytes.com

Eddie Izzard. Han har klänning, och det gick ju rätt bra för honom...